PeaceWorks

Menu

Agenda 2030 i praktiken

Det är en mörk kväll i november och min tid på universitet börjar närma sig sitt slut. Jag sitter och försöker tänka ut vad jag kommer att ta med mig vidare i livet när allt har tagit slut. Det är då det slår mig, efter år av studier inom statsvetenskap, sociologi och mänskliga rättigheter att jag aldrig någonsin känt mig så alienerad och distanserad ifrån de vackra förbättra-världen-begrepp och teorier som jag spenderat otaliga timmar på att memorera och lära mig. Under alla dessa år har ingen kurslitteratur eller professor någonsin visat mig hur en faktiskt gör skillnad, hur jag rent konkret ska arbeta för att uppnå allt det där som jag nu skulle ha lärt mig.

Jag tänker i den här artikeln ta med er på den resa jag gjorde från den där förvirrade novemberkvällen i Sverige till att som nybliven praktikant på PeaceWorks i Colombia faktiskt få arbeta direkt med ungdomar och fredsbyggande. Jag tänker berätta för er om hur jag under denna praktikperiod från ett barrio i centrala Bogotá lärde mig om hur vi kan jobba för fred, utan minsta teoretiska förkunskaper, nerifrån – upp och helt utan att veta om det på förhand, hur jag lärde mig om Agenda 2030 i praktiken.

Som freds- och ungdomsorganisation är PeaceWorks arbete, precis som andra organisationer som arbetar för fred och hållbar utveckling, kopplat till det vi idag kallar Agenda 2030. För den som inte känner till Agenda 2030 så är det en resolution som antogs av FN:s generalförsamling år 2015 vars mål är att uppnå en socialt, miljömässigt och ekonomisk hållbar utveckling fram till år 2030. Det är inte en bindande resolution utan bör mer ses som en handlingsplan där tanken är att alla världens länder ska bidra till en värld i fred och utan fattigdom, som Milleniummålen fast mer utbrett och mer ambitiöst. Den ligger idag som en slöja över de flesta regeringars, mellanstatliga organisationers, NGO: s och aktivisters medvetande och arbete – med ett ramverk bestående av 17 mål samt 169 delmål att förhålla sig till.

MEN, arbetet med Agenda 2030 kan ibland kännas och förefalla svårt och abstrakt – som många av de resolutioner och agendor som stipuleras av regeringschefer på högsta nivå eller som i min kurslitteratur på universitetet.  Precis som jag kände under mina studieår så är ju mänskliga rättigheter, demokrati och fred begrepp som klingar vackert på allas tungor, men sällan kan en greppa hur det ska appliceras i vår vardag, av dig och mig.  En får ju inte precis en handbok utskickad på posten.

Exempelvis hade jag själv innan min tid i Colombia endast en vag uppfattning om Agenda 2030 och hur vi bör förhålla oss till den, men låt mig berätta om hur jag som en del av min praktik på PeaceWorks lärde känna Jota, Huesos, Daniel och Happy ifrån Los Laches och hur dessa eldsjälar lärde mig om hur vi kan arbeta med och för en mer fredlig och rättvis värld med minimala resurser.

Under våren 2017 hade jag chansen att tillsammans med mina kollegor följa ungdomar i ett marginaliserat och socioekonomiskt utsatt område Los Laches i centrala Bogotá. Området, som är en del av stadsdelen Santa Fe började ta form för flera decennier sen genom illegala bosättningar där människor ifrån Bogotá och från de rurala zonerna runtomkring började bygga upp sina egna hus utan stadsplanering, infrastruktur eller adekvat material att bygga från grunden. Los Laches är idag under urban uppbyggnad och infrastrukturen börjar långsamt att komma ikapp antalet invånare. Faktum kvarstår dock att majoriteten av dess invånare fortfarande lever under knappa förhållanden och att alternativ och möjligheter som går att finna i andra mer utvecklade delar av staden såsom kultur, nöje och fritidsaktiviteter för barn och ungdomar är undermåliga. Konsekvenserna av detta är bland annat att droganvändning samt andra typer av våldsuttryck, har varit och fortfarande är utbrett i området.

Los Laches, Bogotá

Under min tid i Los Laches lärde jag känna Jota, Huesos, Daniel och Happy– medlemmar i ett hiphop-kollektiv även kallade Tribu Laches. De har i flera år ägnat sig åt att skildra sin vardag på sitt egna vis genom musiken. Vardagen i Los Laches, eller snarare möjligheterna i vardagen, är som bekant inte som i mer väl ställda områden i Bogotá, vilket de själva i egenskap av att vara uppväxta i samma område varit väl medvetna om. Alldeles för länge hade organiserade aktiviteter och kanaler för ungdomar att aktivera sig och få spendera sin fritid på ett meningsfullt sätt lyst med sin frånvaro. Något som medlemmarna i Tribu Laches till slut fick nog av och bestämde sig för att åtgärda.

La Tribu, Los Laches kulturhus

Under flera år har de spenderat sin vardag med att arbeta med ungdomarna från området, lärt dem att känna stolthet för sitt barrio och sitt ursprung. De har renoverat och inrett ett kulturhus där ungdomarna kan komma och tillbringa sin tid tillsammans, läsa böcker och skapa musik. De har även startat upp en verksamhet med gymnastiklektioner, teater, musik, odlingslektioner, där de från måndag till fredag jobbar outtröttligt (och oavlönat) för och med ungdomar för att förbättra bilden av Los Laches inifrån ut. Det som staden inte har kunnat bidra med, har de själva skapat från grunden – med god hjälp av Los Laches egna invånare.

Det var under denna tid som vi spenderade i Los Laches som jag själv började fundera kring vilken vikt denna typ av ideellt engagemang verkligen har för de människor som blir berörda. För ungdomarna, för deras föräldrar och inte minst för Tribu Laches själva. För när allt kommer till kritan så är det ett engagemang som varken lyfts upp i medier eller av staden. Det får inget ekonomiskt stöd trots att verksamheten fortskrider vecka in och vecka ut. Incitamenten är helt enkelt baserat på viljan att förändra och viljan börjar från gräsrotsnivå.

Tankarna för mig till Agenda 2030 som jag nästan vågar lova att ingen av varken Tribu Laches eller ungdomarna som deltar i deras aktiviteter ens har hört talas om. Likheterna finns där, när en börjar gnugga på ytan. Ta mål 16 som exempel: ”att främja fredliga och inkluderande samhällen för hållbar utveckling”,

Jag tänker på allt det som jag själv har fått se ifrån första parkett.  Hur Tribu Laches dagligen skapar utrymmen där barn och ungdomar spenderar sin tid med aktiviteter de med stor sannolikhet inte skulle haft råd eller tid med att göra om det var på annan ort. Alla är välkomna, alla lär känna alla. Långsiktiga relationer som kommer gynna barriot byggs upp genom identitetsskapande, tillit och stolthet för det som är ens eget – Los Laches.

Detta för mig är inkludering och våldsförebyggande. Det är social sammanhållning och mellanmänsklig tillit. Och teorierna och begreppen jag läste om i skolan har för mig börjat forma ett ansikte som jag kan greppa och förstå och jag inser nu att en handling säger mer tusen ord.

”Se till att alla har tillgång till rättvisa samt bygga upp effektiva och ansvarsskyldiga och inkluderande institutioner på alla nivåer” är vidare artikulerat i artikel 16 i Agenda 2030 och det slår mig att en institution inte behöver vara som de inrättningar och privata universitet, som invånarna i Los Laches ser varje dag från berget, men aldrig har satt sin fot i. Nej, institutioner kan betyda så mycket mer: familjen, vännerna, ”barriot” eller varför inte: Tribu Laches! En institution behöver inte ha en stor byggnad och år av historia och tradition – vad den dock behöver är medvetenhet på alla nivåer.

Det var i Los Laches som jag insåg att Agenda 2030 inte behöver vara så främmande och abstrakt som det en gång föreföll att vara. Agenda 2030 är engagemang, det är vilja att förändra – och ingen bestämmer hur DU ska välja att arbeta med den. Du behöver en inte ens vara medveten om dess existens för att så fröet till en mer fredlig, rättvis och hållbar värld!

Ungdomar från Los Laches, Tribu Laches och PeaceWorks

Så nu, när jag befunnit mig här i Colombia under en längre tid tänker jag ofta på den där höstkvällen när jag satt och brottades med mina tankar. Jag vet idag, det jag redan visste då, att mänskliga rättigheter, demokrati och fred verkligen är abstrakta, historiefyllda och komplexa begrepp som måste sättas i kontext. De är begrepp som används på världsarenan, av tjänstemän i New York och Geneve eller i svindyr kurslitteratur. Det är något där uppe som vi vet existerar, men inte riktigt kan ta på.

Vad jag dock inte visste och förstod då är hur dessa begrepp ser ut i praktiken, genom handling. Du behöver inte veta i detalj vad Agenda 2030 innebär så länge du brinner för att få vara med och förändra, vilket Tribu Laches har visat för mig genom sitt arbete med ungdomar. Agenda 2030:s fundament borde vara gräsrotsrörelser och personer som dessa, som förmodligen är de sista att bli inbjudna att delta i toppmöten på FN:s högkvarter. För mig krävdes det att jag tog mig upp till toppen på berget för att förstå att förändring och fredsarbete börjar nerifrån och siktar upp.