PeaceWorks

Menu

Ett stort engagemang bland några – ett mindre deltagande bland de flesta

Daniel Magnil är praktikant på PeaceWorks samarbetsorganisation Casa de la Memoria i Neiva, Colombia. Som praktikant har han fått viktig insyn i ungas organisering för fred och mänskliga rättigheter i städer så väl som på colombianska landsbygden. Men i de ungas kamp för en bättre framtid verkar något fattas… 

Daniel Magnil, 21 år från Göteborg, är praktikant på Casa de la Memoria i Neiva, Colombia.

 

Jag gläds av alla de människor som vill förändra. Människor som viger sina liv åt att kämpa för våra rättigheter och friheter och jag har verkligen fått uppleva det i Colombia. Även här i Neiva, där jag bor och jobbar. Någonting är på väg att hända i landet. Ungdomar som inte är rädda för att höja sina röster. Dom demonstrerar och inspirerar. Vilka inspiratörer dessa personer är och deras vilja och mod är enormt. Tack vare vårt projekt “Ungdomar för fred” har jag fått träffa unga människor från hela departementet och min uppfattning har varit att varenda person bryr sig om sitt samhälle, men efter tiden har jag insett att min upplevelse mer varit av en önskan.

Efter att jag under de två första veckorna hade umgåtts med både kollegor och studenter från universitetet, skulle vårt team ha ett strategimöte med ett flertal organisationer. När vi kommer till mötet inser jag att jag redan stött på några av personerna tidigare. Flertalet i andra sammanhang än ungdomsfrågor men det var inget jag reflekterade på då. Någon vecka passerar och vi har vår första träff för “Ungdomar för fred” och jag möter även där några bekanta ansikten. Några hade jag träffat på kontoret, några på möten och någon i en demonstration. Och detta skulle hända igen bara några dagar senare när Casa de la Memoria skulle organisera en föreläsning om ämnet feminism. Jag var tyvärr lite sen och kom precis innan det började. Jag ser mig runt i salen och inser att trots att jag bara bott här i en månad, trots att jag främst deltagit i ungdomssammanhang, så kände jag säkert en tredjedel av alla som närvarande. Och det slutar inte där. Jag möter samma ungdomar, samma studenter och samma samhällsledare om och om igen vilket får mig att inse att bara några få av alla unga personer faktiskt deltar i dessa sammanhang. Vårt mål med “Ungdomar för fred” som jag jobbar med hos Casa de la Memoria är att stärka unga personers deltagandet i samhället och genom detta kunna fortsätta fredsprocessen och stärka ungdomars rättigheter. Genom detta har vi rest runt i hela departementet för att träffa ungdomar och ungdomsorganisationerna. Vår första fas har varit att etablera ett nätverk ungdomar emellan och dessutom försökt kartlägga varje kommuns problem, utveckling och verklighet. Vidare har vi sedan kunnat prata om vår politiska och sociala agenda tillsammans och vad vi vill åstadkomma. Enligt mig och mina kollegor på Casa de la Memoria har mötena varit väldigt lyckade och har tagit oss ett steg närmare att förverkliga ett forum för ungdomar att gemensamt framföra sina åsikter gentemot samhället och innan detta, har vi bland annat en stor festival att genomföra.

Någonting är på väg att hända i landet. Ungdomar som inte är rädda för att höja sina röster. Dom demonstrerar och inspirerar.

Utbildning förändrar inte världen. Den förändrar människor som i sin tur förändrar världen.

 

På den senaste sammankomsten i lördags träffade jag en kvinna som var väldigt engagerad i sin kommun. Vi pratade om projektet och om oss unga vuxna. “Det är roligt att det för en gångs skull finns några projekt för ungdomar i våra områden, men problemet är bara att det saknas engagemang. Endast ett fåtal människor bryr sig faktiskt om samhället. Ingen vill delta eftersom framtiden är oviss”. Hennes synpunkt och resonemang underströk även vad jag kom att uppleva. Endast 37 % av alla ungdomar fortsätter studera eftergymnasial utbildning i landet enligt Världsbanken, och i Neiva endast 25 %. Deltagandet av ungdomar är svagt i de flesta sammanhang och enligt El Barómetro de las Américas röstade endast 40% av alla personer mellan 14-28 år i presidentvalet 2018. En av fyra ungdomar har tillit till kongressen och 70% av unga anser att regeringen inte är intresserade av deras åsikter. Jag har även fått följa med min chef till ett av hans uppdrag med att forma en informell skola för barn och ungdomar mellan 10-18 år i de värst utsatta områdena i Neiva. Uppskattningsvis var det 16 stycken barn där och cirka sju av dem, i blandade åldrar, gick inte längre i skolan. Jag fick möjligheten att göra en intervju med en av tjejerna från klassen. Diana Karina Devia Lozano, 15 år, från det drabbade området Falla Bernal. Diana går i skolan och trots begränsningar har hon stora drömmar. Här är en liten del av vad Diana berättade för mig om livet för en 15 årig tjej i Neiva, Colombia.

“Jag vill kunna bestämma över mitt liv och hjälpa mamma så att vi klarar oss.” Diana Karina Devia Lozano, 15 år, Neiva 

“Ja, jag vill fortsätta till universitetet. Jag vill plugga rättsmedicin eller kriminologi för att kunna jobba med det i framtiden. Jag vill leva som man säger “till max” men det finns massa saker som gör det svårt. Svårt att leva och jag är rädd för ovissheten angående till exempel om jag kommer behöva överge skolan eller inte. I vårt område finns det många problem och nej, jag gillar inte området där jag bor. Jag får inte göra samma saker som min bror. Jag får inte komma hem sent efter skolan eller jobba som han gör. Och det är bara för att jag är tjej som jag blir behandlad så här. Jag vill kunna bestämma över mitt liv och hjälpa mamma så att vi klarar oss. Jag vill inte vara rädd när det blir mörkt eller för drogmissbrukare runt huset.”

Workshop i deltagande för unga i deparementet Huila

 

Medan vi jobbar hårt med ungdomsledare och ambitiösa människor, missar landet att fånga upp resten. Majoriteten bryr sig inte om landets framtid och gapet mellan dessa två grupper gör att det kommer ta ännu längre tid för t.ex. fredsprocessen och en hållbar utveckling. Ojämlikheten mellan rika och fattiga är bland de absolut högsta i världen och de informella jobben består av cirka hälften av all sysselsättning. Hur mycket jag än hade velat skriva att alla ungdomar bryr sig om sitt samhälle så skulle jag ljuga. Diana är ett exempel som har kämpat och fortsätter ha hopp trots begränsningar och brist på möjligheter. Andra har inte samma tålamod. De flesta ungdomar jag har träffat är eniga om att det generellt sett behövs plattformar för unga människor att samlas, diskutera och dela erfarenhet. Ungdomarna måste ha ökad tillgången till utbildning av högre studier men också till aktiviteter kring sport, musik och annan kultur. Låta ungdomarna få delta och göra sina röster hörda i sociala samt politiska sammanhang.

Därför behövs bland annat projektet “Ungdomar för fred” som Casa de la Memoria jobbar med. Det behövs för att väcka och stärka intresset för samhället. Min intention är inte att ta ifrån det enorma jobb alla imponerande ungdomar har gjort utan uppmärksamma alla de som saknas. Alla de andra ungdomarna som behövs i processen. Jag tror verkligen att ungdomarna i Colombia är “Generationen fred” och utvecklingen är på rätt kurs. Jag är hoppfull tack vare allt engagemang från ungdomar som kan visa oss andra vägen. Det är detta som kommer hända i Colombia. Det måste hända. Såväl som ungdomar måste ha en central roll i fredsprocessen.

 

Vill du också åka som praktikant till Colombia? Håll utkik på PeaceWorks hemsida om Lediga tjänster och praktikplatser eller ring 0707 52 96 63 för mer information.