PeaceWorks

Menu

Det som inte syns och inte går att mäta har vuxit

Lisa var ett år på projektet Vaunières i St Julien en Beauchêne

Det var för ganska exakt ett år sedan. Jag satt i skolans bibliotek och snabbkollade mejlen under en rast mellan två lektioner. Bland reklam och extraerbjudanden hade det trillat ner ett som berättade för mig att min ansökan till Vaunières, St Julien en Beauchêne, Provence-Alpes-Côte-d’Azur, France, hade blivit accepterad. Någon vecka senare sprang jag sjungandes ut genom skolportarna. Sommaren försvann på ett kick. Augusti hade nått sitt slut och med tjugotre kilo på ryggen, lika mycket i ena rullväska och arton kilo i handbagage lämnade jag Kastrup och landade i baguetternas och rödvinets förlovade land. Tjugo i åtta på kvällen steg jag av mitt sista tåg på den minsta station jag sett. Perrongen var inte asfalterad men där fanns en liten stins i svart basker.

Två andra volontärer hämtade upp mig; Joanne från England och Adam från Tjeckien. Bilresan tog en kvart. Halvvägs svängde vi av landsvägen in på en smal och krokig väg som slingrade sig upp längs en av sidorna av ett grönklätt bergspass. ”Welcome to your new home” sa Joanne när vi parkerade. Det var nio månader sedan och jag visste ingenting om någonting. Jag fick «le tour du village» och blev visad den vedeldade pizzaugnen, hönshuset, huset där vi bodde, två andra hus med rum i, baren som öppnades en gång i veckan och så det lilla kapellet från 1600-talet. Såg bergen runtomkring mig. Fick höra att Vaunières låg på tolvhundra meters höjd och lärde mig att trädgränsen här går ungefär sexhundra meter högre upp än i de svenska fjällen. Det blanka blad jag kommit med började sakta men säkert att fyllas i. Det var en ny känsla att landa i denna lilla by med sju byggnader. Byn Vaunières som sedan nära på femtio år tillbaka varit i Association Villages des Jeunes ägor och under lika lång tid blivit restaurerad och levande av franska och internationella skol- och ungdomsgrupper. Allt på ideell basis. Allt tack vare människor som i detta halvsekel haft och har en tro på det de stod och står för. Människor som inte sällan knegat på i motvind för att försvara det som inte syns, det som inte går att mäta men som öppnar nya perspektiv och får en att växa inuti. I början var det svårt att komma till ro; att acceptera att mitt liv är här och inte hemma i huset med de vita knutarna.

Känslorna gick upp och ner som en vindlande berg-och- dalbana och jag trodde aldrig att nästa augusti skulle komma. Men så satte tiden fart, berg-och-dalbanan planades ut. Tillsammans med en svensk korttidsvolontär fick jag applåder och stående ovationer för köttbullar och potatismos, för att inte tala om kanelbullarna. Vi är ett «centre d’accueil» (hostingcenter om man försvengelskar det) och under skolloven kommer vi snabbt upp i fyrtio, femtio personer, alla som ska ha mat. I huvudbyggnaden finns storkök och de två välvda salarna där fåren tidigare hölls är omgjorda till matsalar. I två andra byggnader finns kök, allrum och sovrum. Den ena kan hyras ut, den andra hyser kontor och oss volontärer. För tillfället är vi sju. Vi kommer från Sverige, Frankrike, Vietnam, Tyskland, Lettland och Japan. Tillsammans tar vi emot grupper, lagar mat och rensar ogräs i trädgårdslandet. Vi tar hand om byggnaderna, hjälper till i organisationen av kulturella evenemang och upptäcker den ovanligt vackra omgivning som öppnar sig runt knuten. Vi växer med uppgifterna, lär oss om världen och oss själva. Skapar familjeband.

Jag minns när jag bestämde mig för att åka iväg. Jag ville långt bort från den naturvetenskapliga stressen, ville se till så att sju år av franska verbböjningar och glosplugg inte var förgäves, ville få en idé om vilken av högskolevärldens alla dörrar jag skulle gå in genom. De två första punkterna kan jag sätta kryss framför. Jag kan vagt minnas vad entalpi står för, vad ett elektriskt fält är, men inte mer än så. Ibland har jag mycket att göra men stressen från i våras har aldrig kommit tillbaks. Och franskan. Det tog ett par veckor innan jag vågade börja prata på detta bubblande språk men idag går det utav bara farten. Några av volontärerna pratar ingen eller väldigt hackig franska och jag är glad över att jag hade en sådan stabil grund att stå på. Att kunna språket har öppnat så många dörrar som annars varit stängda. Det har hjälpt mig att skapa en helhetsbild över mitt år här, att se min roll i det större.

Jag är här inte bara för mig själv utan lika mycket för Vaunières; för Association Villages des Jeunes. Med knappa tre sommarmånader framför mig innan jag för sista gången lämnar denna plats vid vägs ände kan jag utan att blinka säga att det här skulle jag aldrig vilja ha ogjort. Trots berg-och-dalbana, trots omåttlig hemlängtan efter det vanliga, efter pojkvän och familj och kompisar, trots stunder av konflikter och hetsiga diskussioner. Det som inte syns och inte går att mäta har vuxit, skratten har ekat och rödvinskvällarna varit dansanta. Eller för att byta till en mer korrekt verbform: det som inte syns och inte går att mäta växer (och kommer att växa), skratten ekar (och kommer att eka) och rödvinskvällarna är dansanta (och kommer att vara dansanta, i skuggan av sommargröna berg under stjärnklara himlavalv). Det var för ganska exakt ett år sedan. Jag var rädd för det nya och icke schemalagda, utan inrutade lektioner. Ibland är det bra att det är för sent för att ångra sig, bra att lära sig att kemiska reaktionsformler och fysiska lagar inte är allt här i världen. Allting har inte ett facit men det kan bli rätt ändå (svårt att inse efter tre år på naturvetenskapliga programmet, men sant).