PeaceWorks

Menu

Rätten till samvetsvägran

Julian_webb
Julián Ovalle, grundare av ACOOC

 

Julián Ovalle är en av grundarna av den colombianska ungdomsorganisationen ACOOC (Acción Colectiva de Objetores y Objetoras de Conciencia) i Bogotá. Organisationen har haft sin aktuella form sedan 2006 och arbetar med olika dimensioner av den starka militarism som finns i Colombia. Ett av organisationens främsta fokusområden är information och handledning för unga män (oftast de i åldrarna 17-21) angående rätten till samvetsvägran från den obligatoriska militärtjänstgöringen. Samvetsvägran är idag en lagstiftad rättighet i Colombia, men i praktiken är vägen dit för de enskilda ungdomarna ofta en väg i motvind. Konsekvensen för dem som väljer att bli samvetsvägrare är bland annat avsaknaden på la libreta militar, ett dokument som uppvisar den enskildes deltagande i militären och som krävs för att få ett statligt jobb och vissa gånger även för jobb inom den privata sektorn. Julián, som 2003 skrev han ett brev till militären och deklarerade sig som samvetsvägrare samvetsvägrare, inledde sina studier inom psykologi år 2000 vid Universidad Nacional i Bogotá men fick inte ta ut sin examen förren 2015 då det enligt lag blev möjligt för manliga studenter att ta ut sin examen utan uppvisande av sin libreta militar.

På frågan hur hans relation till den militära institutionen var innan han började arbeta med ACOOC, berättar Julián:

”Min familj tillhör inte överklassen men efter att ha bytt gymnasium flera gånger hamnade jag till slut på ett gymnasium med många rika barn och där skulle de rika barnen inte göra militärtjänstgöring eftersom rika barn i Colombia inte behöver göra den.”

För de relativt få som har möjlighet finns nämligen alternativet att inte göra militärtjänstgöring och istället betala för att få en libreta militar. Själv valde Julián att inte betala för sin libreta militar. Vidare berättar han om sin universitetstid under vilken han träffade studenter som var engagerade i frågan om samvetsvägran, och om sin pappa som 2001 blev offer för ett attentat av den nationella armén, en händelse som de själva benämnt som en ”olycka”. Lyckligtvis överlevde pappan. Med tiden såg Julián hur den medelklass som familjen tillhörde drabbades hårt av de väpnade grupperna, i det här fallet den nationella armén.

”Man kan säga att alla de sakerna flyter samman i mig och på så vis närmade jag mig samvetsvägran. Varför ska jag gå in i en institution som behandlar mig dåligt, jävlas med mig och får mig att känna att jag borde vara mer macho för att vara colombian?”, säger han.

Behovet av en organisation så som ACOOC i det colombianska samhället ser Julián som viktigt. Inte bara för att det finns en lång historia av väpnad konflikt i landet utan även för att Colombia kulturellt sett är ett militärt land. Han berättar:

”En del av den kritik som ACOOC framför är att värnplikten fortsätter att vara en problematik som inte garanterar rätten till samvetsvägran, vilket är ett direkt uttryck för en kontext av militarisering och militarism i Colombia. När det gäller Colombia finns det en militarisering eftersom det investeras en enorm mängd pengar i försvarssektorn som är prioriterad över andra samhällssektorer såsom utbildning, arbete, boende. Vi kritiserar de underliggande kulturella modeller som tillåter att vissa tankesätt bibehålls såsom att våld är vägen för att ta sig ur konflikter och att vi genom våld kommer att sätta slut för kriget och på så vis söka fred. Även andra kulturella modeller såsom sexism, att det är mannen som bestämmer medan kvinnorna är förtryckta. Det kan komma soldater till ett område, iklädda sin militära auktoritet och utnyttja kvinnornas kroppar. Sammantaget är dessa värderingar fastbitna i kulturen och återspeglas i den väpnade konflikten i Colombia genom den nationella armén. Det är den kritiken som ACOOC framför till det colombianska samhället.”

Finns det ett samband mellan Colombias väpnade konflikt och den vision som ACOOC arbetar för? Julián menar att det absolut finns en tydlig koppling till ACOOC:s arbete, men att det samtidigt är viktigt att komma ihåg att den väpnade konflikten och militarismen i Colombia är ett problem på global nivå.

”Genom de beväpnade grupperna har mark tagits ifrån folket. Den colombianska nationella armén har ett stort konkret ansvar. Ofta genom olagligheter har den vuxit enormt för att sedan ockupera de landområden där transnationella och neoliberala företag finns. De behöver unga killar som kommer dit för att skydda dessa områden. Man säger till dem att de ska försvara fäderslandet, men vilket fädersland? Det är bara oljeledningar tillhörande kanadensare, japaner och ‘gringos’”, säger han.

Framtiden för den obligatoriska militärtjänstgöringen är oklar enligt Julián. Den nuvarande presidenten Juan Manuel Santos lovade under sin valkampanj att avsluta den obligatoriska militärtjänstgöringen. Julián är tveksam (eller kanske snarare realistisk) och tror att det bara var något han lovade för att vinna folks tycke och få deras röster, liksom som flera andra politiker.

Ett centralt problem kopplat till militarismen i Colombia är las batidas som är den av militären utförda handling där den lagstiftade processen för rekrytering ignoreras och unga killar blir upplockade på gatan och bortförda till anläggningar för att där definiera sin militära situation. Las batidas som är olagliga kommer sannolikt att försvinna relativt snart enligt Julián då det redan finns ett ökat synliggörande av dem såväl från ACOOC:s sida som från allmänheten och landets juridiska institutioner.

I Havanna, Kuba, pågår just nu fredsförhandlingarna mellan president Juan Manuel Santos regering och FARC. Förhoppningen är att de ska resultera i ett fredsavtal mellan de två parterna. Julián förklarar att han är kritisk till begreppet fred;

”Jag tycker ordet fred är en sofism. Ordet fred är ingenting. Ordet fred används till att upprätthålla kriget. Dess betydelse kan antingen vara väldigt snäv eller totalt utan gränser och är inte bra som referens. Det används ofta som en motsats, men när det inte är krig är det då fred?”

Om förhandlingarna i Havanna väl skulle resultera i ett fredsavtal tror Julián det skulle följas av en lång transitionsperiod.

”Transition är en fråga om hela generationer av familjer som har lidit offer. Deras barn är arga på världen eftersom en förälder kan ha blivit dödad av en militär eller paramilitar vid en kontrarevolution. Våldskretsloppet kommer inte att sluta förrän efter flera generationer. Transition handlar även om investering av pengar för att skapa ett nytt land. Problemet är att för att få fram pengar kommer man att bryta ner bergen till gruvor och ta ut all olja och coltan och förstöra de områden där coca-odlingarna finns och resten av landets rikedomar. Detta för att sedan föras till Canada, Skandinavien, Frankrike osv. och vi blir kvar här betalandes vår ”transition” med det goda livet som man lever där i norr. Det kommer därför tyvärr att vara en transitionsperiod där neoliberalismen triumferar och såvida man inte bryter med de orsaker som ligger till grund för kriget kommer ingenting att ändras. Det kommer också att handla om att ta reda på vad som faktiskt hänt i Colombia. Hur pass skyldig är staten? Hur pass skyldiga är gerillagrupperna? Det sägs att FARC kommer att skriva på ett fredskontrakt, men det som händer är att de byter form och fortsätter ta över landområden, döda människor, våldta kvinnor och sätta folk på flykt,” säger han.

Genom sitt arbete i ACOOC hoppas Julián att människor med tiden ska inse att de har kapaciteten att ifrågasätta militarismen och dess institutioner samt att ACOOC:s arbete kommer att leda till ett uppvaknande hos landets institutioner.

Att få ta del av ACOOC:s arbete och prata med Julián är utan tvekan en intressant upplevelse. Han berättar om något som är en verklighet för många i Colombia, ett land med en väpnad konflikt som knappast lämnat någon oberörd. Även om det så bara är på en mikronivå är känslan att ACOOC helt klart spelar en viktig roll i Colombias militärpräglade kontext.