PeaceWorks

Menu

”Vi föddes alla in i konflikten”

Andresfelipe
Andrés Felipe

 

Andrés Felipe föddes i Medellin för 26 år sedan. Familjen flyttade senare till Tunja, men sedan tio år tillbaka bor han i Bogotá. På universitetet läste han först statskunskap och internationella relationer men efter tre terminer bytte han till ekonomistudier och jobbar idag inom den administrativa delen på en advokatbyrå i centrala Bogotá. Som person beskriver Andrés Felipe sig som generös, glad, impulsiv, pålitlig, samt som någon som alltid försöker lyckas med det han tar sig an. För mig är Andrés Felipe dessutom en av de skönaste personer jag lärt känna under mina hittills två månader i Bogotá och det är kul att få tillfället att intervjua honom om hans syn på den väpnade konflikten i Colombia.

Andrés Felipe börjar att berätta om hur hans bild av konflikten var som liten. Han växte upp mitt i konflikten och själva begreppet el conflicto armado (den väpnade konflikten) har han alltid känt till. Det var ett ämne som på något sätt ständigt var närvarande hemma, i skolan och på nyheterna. ”Pappa lämnade alltid kvar tidningen på bordet och på så vis fanns alltid tillgången till den typen av nyheter”, säger Andrés.

Han fortsätter – ”Tidigare var både FARC och El Ejército de Liberación Nacional (ELN) mer involverade i kriminalitet. Nu när FARC befinner sig i fredsförhandlingar tycker jag att de är mer begränsade. Men i början när jag hörde om konflikten bestod mitt intryck mer av rädsla. Vi bodde i mitten av landet, en del som var lite säkrare då det fanns många väpnade styrkor runtom den regionen. Rädslan fanns dock alltid att gerillagrupper skulle invadera för de brukade invadera mindre städer och byar. I 12-årsåldern då jag började veta mer om konflikten var under en period då FARC rekryterade unga killar till kriget. De brukade åka runt till byar och lämna ut vapen till killar mellan 12-13 år för att få dem att gå med i FARC.”

Jag avbryter honom och frågar om inte rekrytering av minderåriga är olagligt. En fråga som jag snabbt inser förmodligen är ganska ”svensk” och något irrelevant i den kontext han precis beskrivit. Svaret jag får är att det självklart var och är olagligt att rekrytera minderåriga till gerillatrupper, men att det är handlingar under krig. ”Så man kunde vara rädd att de helt plötsligt skulle komma och föra bort en till djungeln för att skjuta andra människor. Det fanns många fall av rekrytering av barn i de regioner där gerillan var som mest koncentrerad. Mina föräldrar sa alltid att jag skulle vara försiktig när jag färdades via motorväg mellan städer. Det var en mycket svår period eftersom FARC brukade stanna trafiken och ta ut människor ur sina bilar som de sedan kidnappade”, berättar Andrés.

Vid 18-årsåldern när det i Colombia är dags att göra den obligatoriska militärtjänsten valde Andrés Felipes föräldrar att istället betala för att han skulle slippa men ändå få en ”libreta militar”, vilket är ett officiellt av militären utfärdat dokument som bevisar att man har definierat sin militära situation enligt gällande lag. Andrés berättar:

”Givetvis, eftersom man växer upp i konflikten, eftersom mina föräldrar har levt i den, kanske inte direkt men på något sätt påverkar den alla, och eftersom i armén kan de befalla dig att åka till djungeln. Så för att deras barn inte ska behöva skriva in sig i armén betalar många föräldrar för ”la libreta militar”, och det var exakt det som mina också gjorde. Tidigare var det obligatoriskt att definiera sin militära situation och man var tvungen att uppvisa sin ”libreta militar” när man sökte jobb. Men från och med år 2015 kan man inte längre enligt lag kräva uppvisandet av den.”

Synen på den väpnade konflikten har ändrats med tiden. Nu läget beskriver Andrés Felipe som ”ganska motsägelsefullt” eftersom man på Cuba förhandlar om fred men samtidigt finns det grupper utanför lagen, så som några terroristgrupper, som fortsätter verksamma i Colombia och förövar sig på samhället.

“Å ena sidan kan jag se det positiva. Det är bra att vi kommer till ett slut av kriget. Men det finns vissa villkor som är till deras (FARC:s) fördel som enligt mig inte är bra. Det är förmåner som i efterhand ges till dem som orsakat landet stor skada. Dock är tanken att lämna allt det åt sidan och ta emot alla från FARC och att de ska lämna ifrån sig sina vapen och på nytt integreras i samhället. Men det finns saker som exempelvis löner. Att vissa tidigare gerillamedlemmar kunnat tjäna 1 800 000 colombianska pesos (4 730 SEK) medan en vanlig person som inte har dödat eller skadat någon tjänar 689 000 colombianska pesos (1 810 SEK)… ” säger han.

I kontexten av landets väpnade konflikt beskriver beskriver Andrés Felipe sin definition av ordet ”fred” som ett andligt tillstånd som alla definitivt behöver för att kunna känna sig trygga och lugna. Han förklarar:

”Landets urfolksamhällen ska exempelvis inte behöva känna oro att bli dödade av gerillan för att ha gjort anspråk på landområden. Jag tycker att fred är ett tillstånd som vi måste uppnå om fredsavtalen skrivs på. Enligt mig skulle det dock fortfarande saknas många saker då det i flera delar av landet ännu finns mycket konflikt. Men jag tror att ett fredsavtal med FARC skulle minska en stor del av den oro och rädsla som finns i Colombia.”

Om Colombia når ett sådant fredstillstånd som han beskriver skulle ett stort ansvar ligga hos regeringen för att behålla det. Han betonar också vikten av jämlikhet:

”Jag tycker också att det borde finnas mer jämlikhet i samhället. För precis på grund av den typen av saker kunde grupper som El Ejército de Liberación Nacional resa sig i sökandet på jämlikhet mellan rika och fattiga. Men den jämlikheten har aldrig kommit. Om vi skulle komma till en punkt där det fannas mer jämlikhet i samhället skulle det även vara mycket lättare att få hela landet att vara i fred. För om det finns jobb kommer folk inte gå ut och råna varandra och om regeringen förser ungdomarna med möjligheten att studera kommer de inte att försöka åka iväg och lära sig att döda.”

Andrés Felipe avslutar med att säga – ” Fortfarande saknas mycket för att se Colombia så som jag skulle vilja. Men om den väpnade konflikten får ett slut skulle vi göra ett stort framsteg. Den utgör redan en del av min generation. Vi föddes alla in i konflikten. Det skulle vara mycket bättre om kommande generationer inte behövde växa upp med den typen av problem.”