PeaceWorks

Menu

Två månader som sjukgymnast i Kathmandu

Att vara volontär är en tanke som har funnits med mig ända sedan jag läste min sjukgymnastutbildning och i slutet av förra året kände jag till slut att det var dags. Jag skickade in en ansökan till PeaceWorks, ansökte om tjänstledigt från sjukhuset där jag jobbar och började sedan förbereda mig för 2 månader i Kathmandu. Efter en lite vinglig start med ett missat plan (första missade flygresan i mitt liv) landade jag i ett intensivt, tutande och vackert Kathmandu. Min bas under volontärresan blev hostelet som ligger 10 minuter från Shahid Memorial hospital där jag hade min volontärplacering. Så gott som alla volontärer landar några dagar på hostelet innan de påbörjar sina projekt, det gjorde att jag under min tid där fick träffa ett helt gäng med volontärer från olika delar av världen och för mig blev de människorna en skön trygghet i en värld där mycket annat var nytt och okänt. Att komma in i hostelets rutiner gick förvånansvärt snabbt, mycket tack vare min danska rumskompis Freja som hade kommit till Nepal en månad innan mig och snabbt introducerade mig till alltifrån hur man köpslog om frukt på gatan och lokalbusskutym till söndagsmarknaden och handtvätt på taket.

Picknick tillsammans med andra volontärer på söndagsmarknaden i Kathmandu. På bilden från vänster: Freja Sonnichsen, Chloe Deforel, Jag, Claire Keddy

Min volontärplacering var på sjukgymnastkliniken som ligger i anslutning till Shahid memorial hospital. På kliniken jobbade två sjukgymnaster tillsammans med två biträden och tog emot patienter, både dom som vårdades inneliggande på sjukhuset och dom som kom utifrån och uppsökte kliniken. Den väldigt belastade trafiksituationen i Kathmandu gör det i princip omöjligt att kalkylera restid i stan och tidsbokningar fungerar sällan, därav tillämpade man drop-in på heltid i kliniken och patienterna dök helt enkelt upp när dom kunde. För mig som är van vid det svenska sjukvårdssystemet där patienter bokas på minuten var det extremt imponerande att se hur sjukgymnasterna klarade detta oförutsägbara patientflöde där det ibland dök upp 10 patienter på samma gång och ibland inte någon alls. Jag hjälpte till med det jag kunde, språket var stundtals en utmaning men med en blandning av engelska, några uppsnappade fraser på nepali och ibland tolkningshjälp av någon annan i personalen gick det ändå ganska bra. Att få ta med sig sitt ”yrkesjag” till en annan kultur var för mig en ny och väldigt spännande upplevelse, och genom att jobba tillsammans med mina nepalesiska kollegor fick jag en helt annan inblick i livet där och hur de såg på det. Mellan patientbesöken hann vi prata om allt från magisterutbildningar, drömresemål, synen på äktenskap till upplevda förväntningar från samhälle och familj. Vi hade mycket gemensamt men en del var olika, och stundtals kom den återkommande smärtsamma insikten om vilka enorma privilegier en har som västerländsk medelklass vad det gäller valfrihet i livet, både på sociala och ekonomiska grunder.

Sjukgymnastiken på Shahid Memorial Hospital

Jag upplever att Peaceworks gjorde ett bra jobb med att nyansera bilden på volontärarbete. Vad det gäller ”att hjälpa” så tror jag att jag kunde bidra till viss del genom att avlasta sjukgymnasterna under dom mest intensiva dagarna men den största behållningen av min volontärperiod var definitivt den inblick jag fick i livet där samt alla de upplevelser jag fick vara med om, både yttre upplevelser samt upplevelsen av mig själv i ett annat sammanhang än det jag är van vid.

Gruppfoto på mig och några av mina kollegor från Shahid Memorial hospital

Dom starkaste intrycken jag tar med mig är den enorma gästfriheten, öppenheten och nyfikenheten jag generellt upplevde under tiden i Nepal samt alla nya möten och minnen jag fick med människor jag annars aldrig hade träffat. ”Minne för livet” är ett lite slitet uttryck men Nepal blev verkligen det för mig, jag är enormt glad och tacksam över att jag fick möjligheten att åka dit.