PeaceWorks

Menu

På projekt i Peru – året som förändrade mig

Victoria tillbringade ett år på projektet Caritas Felices i Peru. 

Den 10 augusti 2012 lyfte planet mot Sydamerika, Peru, Lima. Jag hade precis fyllt 20 år, tagit studenten från det naturvetenskapliga programmet året innan och var nu på väg mot ett äventyr som jag hade planerat och längtat efter sedan jag slutade högstadiet. Och så äntligen var det dags. Ett år skulle jag tillbringa i Peru och ta del av arbetet på projektet Caritas Felices, ca 3 mil söder om Lima. Nu såhär i efterhand, åter hemma i ett grönt sensommar-Sverige, vet jag inte hur och var jag ska börja – hur summerar man ett år, ett år som fyllts med så mycket? Den här upplevelsen har varit bland det mest prövande och berikande jag någonsin gjort, glädje och kärlek har varvats med svårigheter, men främst känner jag en sådan innerlig tacksamhet att jag fått tagit del av allt. Så. Följ med på en kortfattad berättelse från min resa och låt dig inspireras.

Jag landade i Lima, trött men förväntansfull. På flygplatsen blev jag upphämtad och skjutsad till ett hotell centralt i staden, där ett inledande Orientation Camp skulle hållas med de andra 1-års-volontärerna. Där och då startade allt. Jag minns hur ivrig och lite smått nervös jag var under dessa dagar, men också trött för hjälp vad mycket nya intryck som skulle bearbetas. Det var allt från språket, människorna, staden, maten, trafiken. Allt nytt, men ack så spännande. Efter dagarna tre lämnade jag Lima och begav mig mot staden (eller byn, rättare sagt) Pachacámac. Där bodde jag hos en fantastisk, peruansk värdfamilj. I samma by låg Caritas Felices, ett hem för ca. 40 st. flickor i åldrarna 4–18 år. Innan jag åkte till Peru hade jag bilden av att jag skulle göra något stort och konkret under min tid på projektet, men jag fick ägna den första tiden åt att lära känna flickorna och skapa tillit. Jag insåg dock att jag bidrog bara genom min närvaro. Med tiden fann jag min plats och jag kände mig då än mer bekväm att åta mig fler praktiska arbetsuppgifter. Alltifrån att laga mat, arbeta i trädgården, städa, måla om en sovsal, fixa en tvättstuga och hjälpa till med läxläsning. Med de yngre barnen kunde jag leka, pyssla och ett av mina absolut bästa minnen är när vi satte upp en dansföreställning tillsammans. Den ständiga närvaron av fattigdom och brist på resurser var dock tärande. Och jag fick ta del av historier som var mentalt tunga, barnen hade erfarenheter som barn inte borde få ha, exempelvis av fysiskt våld. Det var känslosamt och tufft, men jag har samtidigt aldrig upplevt så mycket kärlek, glädje och värme på ett och samma ställe tidigare.

Jag tillbringade 6 månader med flickorna på Caritas Felices och bytte sedan projekt. Min resterande tid undervisade jag således i engelska på lågstadieskolan Santa María Reyna i byn Quebrada Verde, vilket ligger ca 15 minuter med buss från där jag bodde. Det var ett otroligt givande projekt att vara involverad i, det innebar en hel del arbete. Jag förberedde och höll i engelsklektionerna för årskurs 1–6 och utöver detta skulle ibland prov rättas. Jag trivdes bra och den goda responsen från såväl lärare som elever var otroligt peppande. Utöver detta minns jag alla kramar och mysiga samtal med eleverna under rasterna samt leken under-hökens-vingar-kom som vi lekte under fredagseftermiddagarna. Många fina minnen som finns bevarade nära nära hjärtat.

Detta året har lärt mig och stärkt mig oerhört mycket. På många plan. I detta sammanhang vill jag referera till ett av Paulo Coelhos citat – ”Det har verkligen gått upp för mig att jag inte längre kan återgå till det gamla och göra det jag har hållit på med förr. Jag måste förändra mig, gå i min dröms riktning.” Min tid i Peru har således gett mig insikter som jag inte hade tidigare. Det har fått mig att inse vad jag vill få ut av mitt liv i stort, det som förr kändes som en intuition känns nu som ett påtagligt kall. Ett år har passerat sedan detta äventyr startade och det är intressant hur man efter en tid kan se tillbaka på perioder av ens liv och därmed börja se nyanser av förändring. Det är något som jag personligen måste säga att jag märkt av otroligt väl, dvs. hur jag om vartannat fått uppleva, kämpa, njuta, lära, göra. Ingenting har varit bestående men oavsett vad har de rådande stunderna alltid kommit att medföra något, vare sig det har handlat om lärdomar, erfarenheter eller ren glädje. Att arbeta som volontär i ett främmande land kommer aldrig innebära att vägen är helt rak – sinnesstämningar, tankar och perioder avlöser ständigt varandra. Det man dock kan vara helt säker på är att allt löser sig, hur klyschigt det än låter. Allt det fina gör en än mer lycklig över att vara på plats och utmaningarna verkar för att på sikt skapa styrka, även om man ibland måste låta det gå en tid innan man inser det.

Min värdmamma Martha & jag. Här lär hon mig hur man tillagar nationalrätten ceviche.

Mina sista dagar i Peru präglades till stor del av avsked och packningskaos. Det var så många jag ville hinna träffa, så många jag ville hinna krama om innan det var dags att lämna det som kommit att bli mitt andra hem. Att ha bott i en peruansk värdfamilj är därtill något som jag verkligen uppskattar, då det gav mig möjligheten att komma in i en vardag och därmed känna mig som en del av allt. Jag fick en djupare förståelse för det peruanska livet, likväl som vistelsen gav mig nya perspektiv beträffande min egen vardag hemma i Sverige. Det var svårt att ta farväl, men vem har sagt att avsked är något enkelt? Samtidigt kände jag dock i och med hemfärden att det blivit dags för nästa steg, men att mitt år i Peru gett mig sådant som jag alltid kommer att bära med mig oavsett var jag må vara på väg. Där finns lärdomar, erfarenheter, perspektiv, utmaningar, lycka, vänner och kärlek. Och till er som går i tankar om att åka utomlands på ett projekt, kan jag inte säga annat än gör det! Man växer otroligt mycket, är delaktig och får en djupare förståelse för människor. Det är och förblir således min starka tro, att det är just därigenom som vi på sikt kan göra skillnad.