PeaceWorks

Menu

Unga som politiska aktörer i Colombia.

Clara Viklund Bornhauser har varit praktikant på PeaceWorks kontor i Colombia. Läs hennes artikel om ungas inflytande här. 

Vem som räknas som “ung” finns det ingen allmän måttstock för. De som är generösa i sina definitioner brukar lägga den övre gränsen någonstans närmare 30 år. Enligt FN är en person mellan 15-24 år ung medan den Colombianska staten har fastställt att personer mellan 14- 28 år räknas som unga. Enligt den colombianska statistikmyndigheten  DANE , la Dirección Nacional de Estadíscica, utgjorde unga mellan 14- 26 år ca 42% av landets 48,2 miljoner invånare år 2019. Räknar man med de som är upp emot 30 år gamla blir denna siffra naturligtvis ännu högre. I Juan Raúl Escobars forskningsrapport om ungas deltagande i fredsavtalet och dess implementering i Colombia “La participación de los y las jóvenes en el Acuerdo de Paz y su Implementación en Colombia” från år 2019, ses inte “ungdomen” som en grupp baserat på ålder. Frågor om  intersektionalitet och generation är istället avgörande för en djupare förståelse av detta fenomen.  Hur man än väljer att definiera denna historiskt marginaliserade del av Colombias befolkning så kan man säga att det rör sig om i alla fall uppemot hälften av befolkningen.

I Escobars forskningsrapport beskrivs hur unga historiskt sett har problematiserats och stigmatiseras som våldsamma. Denna syn på unga var mest tydlig under 80 och 90 – talen och diskursen har till viss del ändrats till att erkänna unga som aktörer för utveckling. La guerra contra las drogas “kriget mot drogerna” där unga anses vara de huvudsakliga konsumenterna  (dock utan belägg enligt Escobar),  innebär dock att unga fortsätter att utmålas som farliga konsumenter som bör straffas. 

I en forskningsrapport om den sociala konstruktionen av unga subjekt kopplat till erfarenheter av politisk handling i Colombia “Reflexiones sobre la construcción social del sujeto joven vinculado a experiencias de acción política en Colombia: acontecimientos, movilizaciones, poderes” från år 2019 av Sara Alvaro, Johanna López och María Ospina skrivs det vidare om vuxnas tolkningsföreträde i frågor om vad som räknas som politik, samt om unga i Colombia som agerar som politiska aktörer utanför den offentliga sfären och hur de omdefinierat vad politik innebär för dem själva, med en verklig förankring i deras egna kollektiv och liv.  I kommande stycken vill jag ta upp och citera dessa två vetenskapliga rapporter om ungas politiska deltagande ytterligare. 

Författarna Alvaro, López och Ospina (2019) menar att statliga institutioner ledda av vuxna anser att ungas politiska aktiviteter enbart är legitima om de sker inom formella politiska institutioner eller ramverk. De unga som avstår från att delta i val eller andra statliga förfaranden, anklagas för att vara apatiska i fråga om offentliga angelägenheter och för att inte vara tillräckligt politiskt involverade. I motsats till denna diskurs finns det de som menar att ungas frånvaro i traditionella politiska miljöer tvärtom uttrycker en stark politisk medvetenhet bland unga, som tvingar dem att lämna dessa utrymmen då de inte ger utrymme för att fatta verkligt kollektiva beslut. Den officiella politiken utmålar även gärna unga som kriminella eller sociala problem för att underkänna deras deltagande i den offentliga sfären. Den erbjuder ett begränsat utrymme för erkännande och legitimt utövande av mångfald och tjänar i själva verket till att kontrollera subjekt eller grupper och upprätthåller vertikala maktstrukturer. Det är därför vanligt att unga utövar politik kollektivt utanför den offentliga politiska sfären och statliga institutioner som styrs av vuxna, med utgångspunkt i det vardagliga och personliga samt genom populärkultur.

 

I forskningsrapporten citeras unga tillhörande några utvalda organisationer: 

“Det politiska är inte bara det offentliga” (Ruta pacifica joven).

 “Vi tror inte på politik som representerar och tystar ner subjekt och tar bort deras förmåga att besluta” (MINGA).

“Erkännandet av andras existens som legitim är nödvändig, så vi började väva samman olika unga gruppers (jóvenes afros, mestizos, campesinos)  behov och framsteg  vilket resulterade i att var och en av gruppernas koncept berikades av de andra “(Movimiento Álvaro Ulcué).

“Gemenskaper inom den populära sfären kommer samman för att öka medvetenheten kring vilka problem och behov som finns och lägger fram strategiska förbättringsförslag.  Dessa reflexiva processer resulterat i medvetenhet om att många av de direkta behov som finns genererats av problematik, avsikter, intressen och handlingar på strukturell nivå. Dessa strukturer kan inte tolereras och det enda som kvarstår är att organisera sig för att transformera dem” (Ung medlem i  Red Juvenil de Medellín);  

“Vi strävar efter att skapa motstånd inom konst som ett sätt att komma ur de traditionella politiska kollektiven, vi går in mer för konst och kommunikation.” (Red de Comunicación Alternativa de Manizales); 

“vi identifierar oss med populärkultur och vill därför inte att den stigmatiseras ” (Joven participante de la Red Juvenil))

 

Ungas politiska roll efter fredsavtalet

Juan Raúl Escobars skriver i sin forskningsrapport att unga i det slutgiltiga fredsavtalet “Acuerdo final para la terminación del conflicto y la construcción de una paz estable y duradera (AFP)” från år 2016 mellan den colombianska staten och FARC, nämns som en historiskt diskriminerad grupp i fråga om deltagande. Fredsavtalet framhöll åtminstone i formaliteten vikten av att stärka ungdomarnas deltagande i landets utveckling. Samma avtal beviljade Netherlands Institute for Multiparty Democracy (NIMD), en roll i uppföljningen av genomförandet av punkt nummer 2 i avtalet (ungas roll nämns i denna punkt): Participación Política: apertura democrática para construir la paz (“Politiskt deltagande: demokratisk öppning för att bygga fred”). Escobars forskningsrapport är baserad på en sådan uppföljning. Det huvudsakliga målet var att förstå om ungdomars deltagande hade stärkts från november 2016 till april 2019 på grund av genomförandet av det slutliga avtalet för att avsluta den väpnade konflikten och bygga en stabil och varaktig fred”.  Escobar konstaterar i forskningsrapporten att fredsavtalet inte inkluderat verktyg för transformationen av ungas deltagande i sina områden. Dessutom visar denna forskning på att de verktyg som fanns innan avtalet slöts (som plattformar för unga), inte har stärkts sedan dess implementering. 

Escobar skriver att “El Centro Nacional de Memoria Histórica” (Nationellt center för historiskt minne) publicerade en rapport år 2017 “Una guerra sin edad” (“ett krig utan ålder”) , där en utförliga analys gjordes av rekryteringen av flickor, pojkar, tonåringar och unga under den väpnade konflikten i Colombia. Rekryteringen av unga var enligt denna rapport viktig för väpnade aktörer på grund av strategiska anledningar som att de växte upp i miljöer där krig var normaliserat, de hade kunskap om de områden de var verksamma i samt deras uppenbara fysiska kapacitet. Unga var alltså viktiga för olika grupper delaktiga i den väpnade konflikten i Colombia och bör därför av staten och före detta gerillan FARC ses som strategiska subjekt i konstruktionen av fred i sina territorios (särskilda lokalsamhällen) samt i fredsförhandlingar, framhåller Escobar. 

Konceptet “deltagande” skriver han vidare, förstås i denna studie på samma sätt som i fredsavtalet (AFP): “Ett deltagande som inte enbart är formellt för att fylla de krav som ställs utav institutioner, utan ett deltagande som lyckas transformera verkligheter och som förändrar levnadsförhållanden för människor i sina territorios (Alto Comisionado para la Paz, 2016). Denna syn på deltagande tillåter att se unga som en strategisk aktör i utvecklingen av sina territorios. Synsättet är i enighet med vad som utvecklats av Organización Internacional para las Migraciones (OIM) (Internationell organisation för migration), el Instituto Colombiano de Bienestar Familiar (ICBF) (Colombianska institutet för familjers välbefinnande) y la Unidad para las Víctimas (2016) (Enhet för offren)

“pojkar och flickor, tonåringar och unga i områden påverkade av konflikten (vare sig de är offer för denna eller inte), bör ha en ledande roll i konstruktionen av fred genom verkligt deltagande och inte bara i formaliteten”. 

Enligt Escobar blir det i och med en strikt genomgång av fredsavtalet tydligt hur unga inte antar någon avgörande roll i post-konflikten, vilket även blev tydligt under fredsförhandlingarna i Havana. Detta trots att unga alltså var aktivt deltagande i kriget som kombattanter och offer. Även om unga erkänns som en historiskt diskriminerad social grupp och det uttrycks att ett starkt demokratiskt inflytande är nödvändigt så finns det i fredsavtalet ingen specifik mekanism för ungas deltagande. Här nämns även bristen på inkludering av unga inom olika program för utveckling (PDET). Trots att det finns unga plattformar i kommunerna, blev deras medlemmar inte inbjudna att delta i formuleringen av dessa planer för utveckling.

I Escobars forskningsrapport dras vidare slutsatsen att fredsavtalet framförallt innebär ett hopp för de unga i fråga om utveckling av olika regioner. Emellertid har detta hopp sinat på grund av faktorer som mord på sociala ledare som lett till minskat civilt engagemang; försummelsen av implementering av vissa delar av fredsavtalet samt presidentens invändningar mot stadgan om  “Justicia Especial para la Paz”  (“särskild rättvisa för fred”): . Detta har lett till att unga tvivlar på att  fredsavtalet kan åstadkomma de förbättringar som utlovats. 

En annan aspekt som inte har infriats i enlighet med fredsavtalet är kopplat till synen på droger, skriver Escobar. Beslut om drogkonsumtion fortsätter att tas utifrån ett moraliskt perspektiv om säkerhet, och inte utifrån belägg eller med fokus på hälsa som det var inkluderat i fredsavtalet. På så vis ses unga enbart som farliga konsumenter eller som offer, och inte som potentiella aktörer för förändring. 

Forskningsrapporten drar slutsatsen att unga generellt  inte sett de förändringar relaterade till sysselsättning och utbildning som utlovades i och med fredsavtalet. I fråga ökat demokratiskt deltagande och inflytande i samhället har unga inte heller sett några nämnvärda förändringar. 

 

Pandemi 2020

Efter två månaders praktik i Colombia var vi praktikanter tvungna att lämna landet. Resterande praktikperiod gjorde jag på distans från Sverige med fortsatt handledning av Andrés F. Rodriguez, lokal samordnare på PeaceWorks kontor i Bogotá. I en intervju med Andrés den 1 juni 2020 pratar han om vilka negativa konsekvenser han tror pandemin har fått eller kommer att få för unga samt för arbetet för fred på kort och lång sikt. Han menar nu att allt fokus skiftat till att handla om pandemin och att fredsavtalet blir helt försummat. Resurser som var tillsatta för genomförandet av fredsavtalet ska nu finansiera krisen orsakad av pandemin, “det är som att fred av-finansieras”, säger han. Många unga organisationer erbjuds akutfonden i och med krisen, men detta kan innebära att deras långsiktiga arbete undergrävs då pandemin tar alla resurser, även från civilsamhället självt. Andrés menar även att fredsavtalet och projekt för fred inte kan utföras på en skärm. “Det är processer som måste göras på fält i samarbete med människor. Förra året och i början av detta år hölls dessutom stora viktiga sociala mobiliseringar i landet. Allt detta måste nu stoppas när människor inte längre kan samlas på gatorna för att protestera, vilket allvarligt underminerat potentialen för denna sociala våg av förändring” säger Andrés. Även arbetslösheten och könsbaserat våld har ökat sedan pandemin bröt ut, vilket särskilt påverkar kvinnor och unga kvinnor poängterar han. 

 

Av Clara Viklund Bornhauser