PeaceWorks

Menu

I en stad som jag nu kallar hemma – Lisas tid i Peru

Till slut bestämde jag mig bara för att göra det. Det var inget som kändes självklart, inte heller enbart positivt. Det var en berg- och dalbana av tankar och känslor innan jag lyfte från marken och inte längre kunde ångra mig.

Helt ärligt så har jag varit kritisk till ”volontärgrejen”. Den bild jag har haft har inte varit något jag vill identifiera mig med. Jag såg framför mig hur jag skulle framstå som en priviligerad ung och naiv tjej som vill förändra världen och som åker långt hemifrån för att där tro sig kunna göra skillnad, för att sedan återvända hem med foton på barn i trasiga kläder och känna att hon gjort nytta och därför kan luta sig tillbaka lite. Så varför befinner jag mig nu i Peru och kallar mig själv för volontär?

Det var när jag läste om Aldea Yanapay för första gången som jag insåg att åka som volontär, vara en del av ett kulturutbyte, kunde vara något för mig. I projektet tycktes det finnas en filosofi, ett holistiskt helhetstänk som jag kunde identifiera mig med. Vid den tiden visste jag inte mycket om min närmsta framtid. Jag var vilsen som många andra. Jag slets i armar och ben, åt olika håll av föräldrar, vänner, samhället och kände att det enda sättet att hitta den egna viljan i mitten av mig själv var att lämna. Byta omgivning, umgänge, kultur, språk och vardagliga rutiner. Så jag hamnade här. En för mig främmande kontinent, i ett land jag förknippat med Machu Picchu, i en stad som jag nu kallar hemma.

 Jag på min promenadsträcka i Lamay

Jag på min promenadsträcka i Lamay.

I mitt liv hemma i Sverige har jag ibland upplevt en saknad av gensvar för mina tankar. Jag kan gå runt i staden och känna mig kritisk till min omgivning. Människors beteendemönster, vanor och hur hela samhället är uppbyggt. Hur allt tycks kretsa kring prestation och vinst, inte minst den ekonomiska. Hur vi glömmer bort att värna om oss själva. Hur dina konkreta åstadkommanden blir viktigare än dina värderingar. Hur vi värderas efter vad vi lyckas uppnå och inte utifrån vilka vi är. Hur vi tycks leva i hopp om att vi får ett nytt jordklot när vi förbrukat planeten Jorden. Hur vi ser på oss själva uppe på en piedestal med rätt att reglera naturen på ett sätt som tillgodogör oss själva. Jag upplevde det hela som en enda mörk, nedåtgående spiral och jag kände att om det finns något jag kan göra för att bidra till en ändrad riktning av denna, måste jag göra det. Men jag hade ingen aning om var jag skulle börja. Så jag lämnade mitt liv hemma för att försöka skapa en vardag någon annanstans för en tid. För att försöka förstå vad det är jag ska göra, hur jag ska kunna förändra. För att börja min förändring av världen.

Jag landade i Anderna, i en smått oorganiserad stad full av färg, bilar, mat, lamor och människor. Utan att döma försökte jag se det som ett helt vanligt sätt att leva, med inställningen att annorlunda inte behöver vara sämre. Jag tänkte, ska jag lära mig så måste jag vara öppen. Sluta döma och börja förstå. Normalisera sättet att leva här. Ganska snabbt insåg jag att mina idéer till konkret förändring fick förbli idéer. Men lika snabbt insåg jag att det fanns så otroligt mycket att hämta. Att de barn och vuxna jag mötte, vars tankar om omvärlden jag ville influera, redan bar på så mycket kunskap att jag lutade mig tillbaka, lyssnade och började lära.

Vägen mellan skolan och byn Lamay

Vägen mellan skolan och byn Lamay.

Kulturen Quechua, Inkarikets kultur, tar oss tillbaka långt i historien. Till en helt annan kontinent, innan Europa upptäckt att den existerar. Mycket av vad den står för har glömts bort. I Peru idag är det ofta bara de äldre generationerna som behärskar språket och som kan förklara filosofin. I mitt projekt är syftet att väcka denna kultur, göra den tillgänglig för de unga, få den att leva vidare. En kultur vars tankar om omvärlden nästan kan tyckas stå i motsättning mot dagens samhälle både här i Peru, Sverige och många andra delar av världen. Den symboliserar liv i symbios med naturen, harmoni, jämställdhet och kärlek till oss själva och våra medmänniskor. Jag hade hittat en plats där jag slapp kritisera det gemensamma tänkandet. En plats där barn och vuxna lärde av varandra med gemensamma grundtankar om vad som är viktigt i livet. Det var de som lärde mig och inte tvärtom, och på något sätt gjorde det mig väldigt glad. Det fick mig att känna mig på rätt plats. Kanske hade jag varit tvungen att bege mig till en annan plats för att finna likasinnade människor. Människor som tror på en förändring. Som tror på att förändring är bra.

Här fanns alltså alternativa tankar om hur samhället bör fungera. Men det fanns också människor med alternativa levnadssätt. Vi var volontärer som levde ihop på projektets hostel. Personer från olika delar av världen, olika kulturer, språk, åldrar, och bakgrunder. Men vi levde tillsammans under samma tak och kunde ge och ta av varandra. Men en gemensam nämnare var att vi alla kände behov av förändring. Vi behövde komma bort från våra invanda mönster i vardagen därhemma. Vi behövde andas ny luft. Och de har fått mig att inse vikten av att lyssna till mig själv. Att det inte finns en förutstakad väg, utan att vi själva är de enda berättigade att skapa den. Jag fick möta och lyssna på människor som välkomnar alternativa tankesätt istället för att ifrågasätta och se dem som hinder för att nå någonstans, istället som vägar till personlig utveckling. Vi har delat våra värsta rädslor, våra högsta drömmar och vi har visat vilka vi är på insidan. Vi stöttar istället för att sänka och vi kramas istället för att vända ryggen till. Jag kände att jag kunde vara jag och att det var tillräckligt. Det var vilka vi var som räknades. Inte vad vi lyckats uppnå. Och kanske var det förutsättningen till att vi kunde känna oss som en stor familj trots skillnader i kultur och bakgrund. För om vi börjar se människan bakom alla skal av tillhörigheter, så är det så mycket lättare att komma nära varandra. Att förstå och lära. Soy lo que soy. Som betyder jag är det jag är.

Ny skola under uppbyggnad i Lamay. Tänkt att den ska öppnas efter sommarlovet i mars.

Ny skola under uppbyggnad i Lamay. Tänkt att den ska öppnas efter sommarlovet i mars.

Jag kom till Peru med tanken om att jag skulle finna en väg som jag konkret skulle kunna förändra samhället på. Hitta min plats, känna att jag bidrar och förstå hur jag ska kunna påverka den värld vi lever i. Jag insåg att oavsett hur olika våra samhällen ser ut på ytan, så strävar vi mer eller mindre efter samma saker. Vi strävar efter en värld som inte är hållbar. Men det visste jag sedan innan. Den kunskap som finns här, som härstammar från en uråldrig kultur, och som gett mig nya insikter handlar mer om oss som människor, enskilda individer. Den hållbara utvecklingen är lika viktig på insidan. Förändringen börjar inifrån. Det är vi som är samhället, och om vi inte tar hand om oss själva och varandra först, hur ska vi kunna skapa ett hållbart samhälle?

Jag har länge känt att jag velat förändra. Jag vill göra något gott i världen. Men är det något jag har insett så är det att jag först måste lära mig att lyssna på mig själv. Att steg ett är att hitta min kärna, min inre drivkraft. Då spelar det ingen roll om de drar i mig från olika håll. Jag kan befinna mig mitt i det, jag behöver inte fly bort, de kan dra så mycket de vill, för jag står stadigt i mitten. Kanske var det nödvändigt att byta miljö, leva i en annan kultur, för att inse det. För det är jag så glad att jag tog vara på möjligheten. Tog vara på möjligheten att möta människor med liv som inte liknar mitt eget. Kanske fick jag mer än jag gav. Kanske är det enda jag kunnat ge kärlek. Men nu förstår jag att det är tillräckligt.

En av många lamor i Cusco. De blir också en del av turismen när de får stå modell.

En av många lamor i Cusco. De blir också en del av turismen när de får stå modell.