PeaceWorks

Menu

Alexandra berättar om sin tid i Peru

¡Hola a todos!
Mitt namn är Alexandra, jag är tjugo år gammal och kom alldeles nyligen hem från ett halvår långt volontärutbyte i Cuzco, Peru. Där arbetade jag för ett projekt kallat Aldea Yanapay, ett initiativ som syftar till att styrka barn och ungdomar i en ofta orolig och svår tillvaro genom att erbjuda en alternativ utbildning med fokus på kreativitet, fria uttryck och emotionell intelligens de tider under dagen då barnen inte går i sina obligatoriska skolor. I ett tidigare brev berättade jag om mina upplevelser av att som nybakad student samla mod nog att ge mig ut i världen och att där utforska, upptäcka och utvecklas i en miljö som innan avresa var helt okänd för mig – något jag upplevde som både skrämmande och otroligt spännande. I detta brev skulle jag vilja komplettera min berättelse med en förklaring av hur det projekt jag arbetade för fungerade rent praktiskt, liksom med en inblick i projektets filosofi. Som volontärer på Aldea Yanapay var jag och den resterande volontärgruppen vanligtvis i skolan måndag till fredag varje vecka, där vi arbetade halvdagar: antingen under de något kortare, mer flexibla förmiddagspassen eller de något längre, mer dynamiska eftermiddagspassen. Under min tid på projektet arbetade jag alltid under eftermiddagarna, varför det framför allt är av det passet jag kommer att dela med mig av mina erfarenheter.

Mina arbetsdagar började vanligtvis vid tretiden, då barnen kom till Aldea Yanapay efter att ha spenderat dagens tidigare timmar i sina obligatoriska skolor. De två första timmarna ägnade vi åt workshops i alla tänkbara former, med läxhjälp, datorkunskap, lek & spel, konst, musik och dans på schemat. Under dessa timmar fick barnen själva välja vad de ville ägna dagens första timmar åt – de hade med andra ord möjlighet att på egen hand utforska och utveckla sina intressen inom en rad olika områden, liksom att få hjälp med att ta itu med dagens läxor om så krävdes. Förslag på nya typer av workshops från volontärernas sida var alltid varmt välkomna.

Volleyboll, trädgårdsarbete, teater och temat känslor är några exempel på workshops som under mina sex månader på projektet dök upp under några veckors tid efter det att volontärer uttryckt ett intresse av att leda desamma. Det var dessutom möjligt att önska var man helst vill befinna sig från vecka till vecka – själv jobbade jag under min tid på projektet som allt från konstlärare och dansinstruktör till engelsklärare, läxhjälp och lekkompis till barnen, vilket gav även mig möjligheten att utforska olika kreativa sidor hos mig själv. Efter dessa två inledande timmar följde en kort rast, varpå samtliga barn och volontärer samlades i en och samma sal för den dagliga samlingen – el círculo de amor – där koordinatorerna under varje måndag introducerade ett för veckan utvalt tema. Detta tema bearbetades sedan genom sånger, teatrar, högläsning av historier, meditationer och andra gemensamma aktiviteter i samlingen under veckans gång. Det utvalda ämnet togs dessutom med vidare till den tredje och sista delen av de dagliga aktiviteterna, nämligen den tid på dagen då barnen samlades i mindre grupper – en las familias – och med stöd av ett antal volontärer arbetade vidare med en särskild aspekt av ämnet. Under min tid på projektet var barnen, som är mellan ungefär fem och 15 år gamla, uppdelade i åtta olika familjer, i stora drag efter ålder. I den mån det var möjligt tilldelades familjerna således olika aspekter av veckornas teman åldersvis: de allra yngsta med simplare ämnen, och de äldre med mer komplexa sådana. Temana varierade stort i fråga om tyngd och svårighetsgrad, och kunde utgöras av allt från världsdelar och länder till olika religioner och livsåskådningar, inklusive allt högt och lågt däremellan.

Under fredagens stora samling var det sedan dags för det som både barn och volontärer ofta betraktade som veckans höjdpunkt – veckans show. Då var det dags för var och en av familjerna att presentera det arbete de under den gångna veckan hade utfört, och det inte sällan på de mest spektakulära sätt. Teckningar, planscher och andra konstverk visades upp och sånger, danser och teatrar i alla tänkbara former – improvisationsteatrar, dockteatrar och teatrar ackompanjerade av musik – framfördes. De barn som vanligtvis var i skolan under morgonpassen kom även de till fredagens samling för att delta i showen, vilket gjorde fredagens eftermiddagspass till en tidpunkt då alla engagerade i projektet, såväl barn som volontärer, fick chansen att samlas och att stolt visa upp sina arbeten för varandra. Samlingssalen pyntades lite extra och både barn och volontärer klädde ut sig i kostymer och prydde ansiktet med masker eller målningar. Efter en veckas förberedelser var det så slutligen dags för belöningen – en storslagen show för barn och volontäreratt njuta av tillsammans. Viktigt att poängtera i sammanhanget är att det aldrig ställdes några krav på barnens framträdanden. En av projektets viktigaste hållpunkter är nämligen att det inte är den slutgiltiga prestationen som är av störst vikt, utan vad man uppnår på vägen dit. Barnens individuella prestationer bedömdes därför aldrig. Syftet med det arbete Aldea Yanapay utför är istället att uppmuntra barnen till att blicka inåt – att vara uppmärksamma på, och reflektera över, de egna känslorna, tankarna och idéerna – med olika yttre teman som utgångspunkt. Målet är tydligt, om än komplext – att ge barnen en möjlighet att skapa sina egna stadiga, känslomässiga grunder att bygga sina framtida jag på. Av samma anledning anses det viktigt att även volontärerna ges tid och rum att blicka inåt, och på så sätt leva efter den filosofi man lär ut. Varje måndag, onsdag och fredag hålls därför obligatoriska möten där arbetet i skolan diskuteras och utvärderas, där hjälp och stöd från resterande volontärer liksom koordinatorer erbjuds, samt där olika typer av gruppövningar, meditationer, samtal och diskussioner utgör medel för personlig reflektion och utveckling. Samma tankesätt återfinns även i en av projektets andra fundamentala, filosofiska hållpunkter, vilken går ut på att alla engagerade i projektet, såväl barn som volontärer, befinner sig i skolan i egenskap av både elev och lärare. Trots att man som volontär har en uttalad roll som profesor eller profesora lär man sig nämligen minst lika mycket om sig själv och sin omvärld genom barnen som barnen lär sig av den undervisning man som volontär tillhandahåller. De kunskaper barnen förvärvar på Aldea Yanapay speglas med andra ord i volontärerna och vice versa, vilket ligger till grund för den ömsesidiga respekt som volontärer och barn hyser för varandra och som genomsyrar hela projektets väsen.

För att fatta mig kort var min upplevelse av Aldea Yanapay på många sätt helt fantastisk. Under de sex månader jag spenderade på projektet upplevde jag att jag lärde mig otroligt många olika saker, om mig själv såväl som om min omvärld, genom alla de underbara barn, stöttande volontärkolleger och otroliga koordinatorer jag hade nöjet att vistas i skolan med, liksom genom det kreativa och utvecklande arbete vi alla – barn, volontärer och koordinatorer – tillsammans utförde.