PeaceWorks

Menu

”Det mest skrämmande och spännande beslut jag hittills tagit i mitt liv”

Hej du blivande, eller kanske redan aktiva, volontär!

Mitt namn är Alexandra, jag är nitton år gammal och bor sedan tre månader tillbaka i Cuzcoregionen i Peru. Här arbetar jag för ett volontärprojekt kallat Aldea Yanapay, vilket bedriver skolaktiviteter i två olika områden i regionen – dels i Cuzcos innerstad, dels i en lantlig by vid namn Lamay, belägen en timmes bilresa från Cuzco. Majoriteten av tiden har jag bott och arbetat i Cuzco, men sedan en vecka tillbaka befinner jag mig på projektet i Lamay, varifrån jag skriver det här brevet.

Jag skulle vilja berätta om mina erfarenheter av volontärandet från första början – det vill säga från det att tanken om ett volontärutbyte först uppstod. Min sista tid i gymnasiet var fantastisk – såsom den ofta är kring studenten – men jag bar hela tiden på en önskan om att få uppleva något mer. I hela mitt liv hade jag gått i skolan, och jag kände ett växande behov av att skapa mig helt andra erfarenheter innan dess att jag påbörjade mina vidare studier. Att läsa om samhälleliga strukturer, kulturella arv och språkliga företeelser i böcker kan vara både fascinerande och fängslande, men det kan trots allt omöjligt liknas vid upplevelsen av att leva mitt bland dem. Av denna anledning beslutade jag mig för att efter gymnasiet ägna ett år åt att göra så vitt skilda saker som möjligt – saker som åtminstone inte i första hand var relaterade till den skolvärld jag just lämnat – och så kom det sig att jag beslutade mig för att åka utomlands på ett sex månader långt volontärutbyte.

Att lämna min tillvaro i Sverige för att skapa mig ett nytt, om än temporärt, liv på andra sidan jorden, i en världsdel och ett land jag aldrig tidigare hade besökt, var på många sätt både det mest skrämmande och spännande beslut jag hittills tagit i mitt liv. Skrämmande på så sätt att det innebar en hel del uppenbara, liksom en del mindre uppenbara, utmaningar: att resa över jorden på egen hand, att bo och leva i ett samhälle vars kultur och seder ännu var helt främmande för mig, att arbeta med saker jag hade mycket begränsad erfarenhet av och inte minst att behöva förlita mig på mina kunskaper i ett språk jag tidigare hade studerat men som jag sedan dess hade förlorat stora delar av.

Då jag först gav mig iväg kändes det med andra ord mycket som att jag gav mig ut på ett öppet och okänt vatten, och det utan att besitta några större simkunskaper. Att ta språnget ut var skrämmande, men det gav också snart utdelning – det tog nämligen inte lång tid innan jag fann sätt på vilka jag kunde hålla mig ovan ytan, och inte mycket längre tid innan dess att jag kunde simma med säkra tag genom det ännu till stor del outforskade, men inte längre helt främmande, vattnet. Efter tre månader på plats, med halva tiden förfluten, halva tiden kvar, hade jag inte kunnat vara gladare över det faktum att jag slutligen samlade mod nog att ta det språng som krävdes för att ta mig till den plats jag nu befinner mig på. Det att faktiskt ta vara på möjligheten att åka utomlands på ett volontärutbyte, och att därmed aktivt utmana de rädslor jag innan avresan upplevde, har inte enbart bidragit till att jag har vuxit ur just dessa rädslor – det har också banat väg för en personlig utveckling jag innan avresa aldrig hade kunnat föreställa mig att jag skulle genomgå.

Mitt deltagande i projektet har nämligen fått mig att växa i riktningar jag omöjligt hade kunnat förutse – intellektuellt såväl som emotionellt – dels genom ett direkt arbete med så varierade teman som humanitet och medmänsklighet, kulturella likheter och olikheter liksom vikten av respekt inför, och resurshållning av, jordens tillgångar, dels genom ett indirekt arbete med det egna jaget som
ständigt pågår i anknytning till det aktiva arbete vi var dag utför med barnens, såväl som volontärernas, emotionella utveckling i åtanke.

Jag har med andra ord inte bara givit mig ut på ett okänt vatten och där lärt mig att simma. Under ytan har jag dessutom funnit en helt oväntad och för mig ännu outforskad värld, vilken jag nu dag
för dag upptäcker ytterligare. Min upplevelse av att åka iväg på ett volontärutbyte till en helt annan del av världen har således visat sig bli såväl mycket större som mer omvälvande än vad jag  någonsin hade kunnat ana, och jag är både enormt tacksam och stolt över att jag vågade ta det där första, avgörande språnget som så småningom tog mig dit jag befinner mig nu.