PeaceWorks

Menu

En våldsam fred

Ett försök att bedöma de politiska, sociala och ekonomiska utfallen av fredsavtalet hittills, och en redogörelse för den långa vägen fram till överenskommelsen.

Efter fredsavtalet var förhoppningarna att detta var början på en ny era, ett slut på flera decennier av blodspillan och våld, av omstörtning och förödelse, av trauman och lidanden. Men fyra år efter att de stridande parterna gick med på att lägga ned sina vapen har löftena brutits och konflikten har startats upp igen. Minst 500 sociala ledare har blivit mördade mellan undertecknandet av avtalet och nu. Runt 160 före-detta kombattanter och deras familjemedlemmar har blivit mördade sedan fredsavtalets undertecknande.

Det kan vara instruktivt att gå tillbaka några år till fredsavtalets konstruktion och den långa vägen dit för att förstå dödläget som Colombia tycks vara fast i.


Bakgrunden till konflikten

De konflikter som bröt ut i Colombia under 1900-talet och framåt kan i grova drag härledas till en orsak: En ojämn fördelning av land och mark.

La Violencia, den våldsamma tioåriga (1948-58) perioden av politisk oro utlöst av mordet på politikern Jorge Eliécer Gaitán, och den colombianska konflikten (1964 – nutid) har båda sina rötter i de ojämlikheter som består i den ojämna fördelningen av land i Colombia. Konflikterna har utvecklats i liknande händelseförlopp: bönderna gör uppror och beslagtar land som är i händerna på stora markägare, vars egna innehav av land har sina ursprung i våld och expropriering av de tidigare innehavarna av marken, bland annat ursprungsfolken. Markägarna och eliten i samhället svarar mot bönderna genom att bilda paramilitära grupper som tar till extrema metoder, detta leder oundvikligt till en spiral av våld och intensifiering av konflikten. Bönderna kunde inte förlita sig på staten som en opartisk domare i konflikten då statsapparaten var i elitens grepp. På grund av detta och den colombianska statens svaga kontroll över mer avlägsna områden av landet kunde grupper som FARC, ELN och M-19 få fotfäste och etablera sig där.

I stora delar av landsbygden agerade FARC som den enda närvarande statsmakten då de byggde upp institutioner som vanligtvis staten ansvarar för, såsom beskattning, infrastruktur, upprätthållande av skolor och sjukhus, militära och polisiära funktioner. Detta gav grupper som FARC ökad legitimitet i böndernas ögon i motsats till den colombianska staten, vars oförmåga att militärt handskas med gerillagrupperna ledde till att den var tvungen att förlita sig på högerextrema paramilitära grupper. Den colombianska statens legitimitet har även underminerats med skandaler som falsos positivos. I fallen falsos positivos avslöjades att den colombianska militären hade mördat tusentals oskyldiga civila och klätt ut dem i guerrilla-uniformer. Detta genom att ett bonussystem införts då soldater fick ekonomisk befordran för varje dödad gerillamedlem.  Det resulterade i höjda – men falska – siffror när resultat presenterades. Detta användes också för att rättfärdiga mer militärt bistånd från USA.


Fredsavtalet

Det här var inte första gången som de stridande parterna hade kommit till förhandlingsbordet, tidigare försök från presidenterna Betancourt och Pastrana att driva igenom fredsförhandlingar misslyckades. År 2002 valdes Alvaro Uribe till president, och lovade att driva en hård linje mot FARC och att försöka besegra dem militärt snarare än att försöka förhandla om fred. När Juan Manuel Santos blev president 2010 var en del av det colombianska folket splittrat mellan att vilja ha fred och att besegra FARC med våld.

Santos valde att gå framåt med fredsförhandlingarna och i september 2016 meddelade han att regeringen och FARC hade nått en överenskommelse. Det var många frågor på bordet vid förhandlingarna som var tvungna att lösas, såsom politiskt deltagande av FARC medlemmar, narkotikahandeln, landsbygdsutveckling, utbildning, restitution till konfliktens offer och återintegrering i samhället av de stridande, och avtalet som de hade kommit överens om var otroligt omfattande och komplext med 578 separata villkor. I gengäld skulle FARC lämna ifrån sig sina vapen och återanpassa sig till det civila samhället, de skulle tillåtas att delta i den politiska sfären och ställa upp i val. 

Så varför röstade så många av det colombianska folket nej till avtalet, när de fick chansen att rösta om dess implementering i oktober 2016? Omröstningen resulterade i att nej-sidan vann med en knapp marginal 50,21 % mot 49,78% på ja-sidan.


Intressekonflikterna i fredsavtalet

Fredsavtal är svåra att få till, det finns en mängd olika intressegrupper i samhället som har sina orsaker till att de vill ha fred eller förlänga konflikten. 

Den förre presidenten Uribe var en konstant kritiker av fredsförhandlingarna ända sedan de initierades 2012 och huvudfiguren i att leda en nej-kampanj som drevs av en stor del av den colombianska eliten och militären, särskilt de mest högerut och konservativa på den politiska skalan. Nej-sidan vann till stor del på grund av att Uribe lyckades förvandla vad som skulle vara en röst om fred, till att bli en röst om FARC. Budskapet som de skickade ut var ren “fearmongering”, det genom att de antydde att avtalet var en gåva till FARC och att den skulle låta dem komma undan med mord och att landet skulle falla i händerna på terrorister. De spelade på folks rädslor och vidskepelser med att privat egendom och den “patriarkala familjen” var hotade. 

De delar av landet där nej-sidan fick flest röster i var områden där Uribe och hans politiska parti har som mest stöd, bland annat i departementet Antioquia där Medellín ligger. I Medellín fick Uribe sin politiska start som en konservativ kämpe och supporter av paramilitärens motstånd mot guerillorna. Relaterat till det, så placerades Uribe i husarrest i augusti i år av den högsta domstolen i Colombia då han står misstänkt för ett rad brott bland annat för hans påstådda roll i El Aro and La Granja-massakrerna, vilka skedde medan han var guvernör av Antioquia.  

Den del av den colombianska eliten som Uribe företräder hade en del att frukta och mycket att förlora med fredsavtalet. Slutet på stridandet skulle öppna upp utrymme i den politiska debatten för att handskas med frågor om land, arbete och resursutvinning som länge bortprioriteras för att huvudfokus har legat på FARC och konflikten. Freden skulle framförallt också vara kostsam för de sektorer i Colombia som har tjänat massor på våldet, säkerhetsbranschen först och främst och delar av militären och polisen, dels genom statliga kontrakt, dels genom den enorma mängd biståndspengar som kommer från USA i och med Plan Colombia. Förutom stora budgetnedskärningar för militären skulle de också potentiellt riskera åtal för de förbrytelse de begått under konflikten.

Ett intressant resultat i omröstningen var att det starkaste stödet för fredsavtalet kom från områden som hade blivit hårdast drabbade av konflikten. Till stor grad så överensstämmer resultaten i omröstningen med presidentvalet från 2014. De områden som röstade nej ligger i centrum för Colombias massiva olje- och guldreserver, de områden som röstade ja är i majoritet koka-baserade. FARC finansierade för det mesta deras verksamheter genom droghandeln (kokain), men under åren fram till fredsavtalet hade guldutvinning ersatt droghandeln som huvudkällan till deras inkomst. När FARC lämnade dessa områden så inträdde nya grupper och tog deras plats: paramilitära styrkor och kriminella gäng. Till skillnad från FARC, som även hade en roll i samhället för infrastruktur och andra samhällsviktiga strukturer i dessa områden, så är de här grupperna mer fokuserade på droghandeln och andra illegala aktiviteter. Man har observerat att dessa områden har blivit föremål för nya konflikter, vare sig det gäller odling av palmolja eller olaglig skogsavverkning.

Efter misslyckandet med omröstningen så valde Santos att göra om ett nytt, reviderat avtal som skickades till parlamentet. Det nya avtalet genomgick ingen folklig omröstning, utan godkändes i parlamentet i november 2016. 


Efter avtalet

Hur har freden i landet sett ut efteråt? Ett viktigt löfte i förhandlingarna om avtalet var att hitta sanningen om de olika brott och övergrepp som har skett under konfliktens gång i ett försök till nationell försoning. Rebeller och soldater som trädde fram för att vittna skulle få immunitet från åtal för begådda brott.

Den nuvarande presidenten som är emot avtalet, Iván Duque, är bland annat starkt emot löftet om amnesti. Det var detta löfte om immunitet som var en stor orsak till varför FARC gick med på avtalet i första början och valde att lägga ner sina vapen. Mer än 6,804 FARC soldater la ifrån sig sina vapen och blev civila, men efter att avtalet inte implementerats och de därmed inte fått stöd i återanpassningen, så har flera återupptagit vapen. 

När avtalet slöts var en av förväntningarna från FARC:s sida att de skulle kunna träda in i den politiska arenan som legitima aktörer, men övergången till att arbeta som ett politiskt parti har inte varit helt enkelt och stödet bland befolkningen har varit väldigt lågt.

När FARC lämnade vissa områden på landsbygden så var det tänkt att regeringen skulle komma in och bistå med hjälp i att bygga upp underutvecklade områden, vilket inte skett. I fredsavtalet inkluderades ett program för växt-substitution där bönder som valde att ersätta deras kokaväxter med legala växter utlovades kontantbetalningar. Men efter att Duque blev vald har betalningarna slutat och bönder har därmed sett sig tvingade att återgå till kokaodling, eftersom det ger bättre betalt än andra grödor. 

Enligt en studie från 2018  hade bara 23% av de 578 bestämmelserna i avtalet genomförts. Viljan att implementera fredsavtalet verkar saknas hos de politiska aktörerna, och de unga demonstranterna i landet verkar allt mer pessimistiska till regeringens intresse att skapa reell fred. Det väldigt detaljerade trehundra sidor långa dokumentet lovar enorma sociala förändringar och det bär med sig en otrolig potential till att förändra det sociala kontraktet i Colombia. De jordbruksreformer som står i avtalet kan leda till den länge efterlängtade förändringen i landsbygden som grupper som FARC eftersträvat. 


Källor
[1]https://www.publico.es/internacional/martha-ceballos-defensora-colombiana-48-horas-muere-activista-lucha-paz-colombia.html 

[2] https://www.bbc.com/news/world-latin-america-48689284

[3] https://www.theguardian.com/world/2018/may/08/colombia-false-positives-scandal-casualties-higher-thought-study 

[4]https://www.theguardian.com/world/2020/aug/04/colombia-alvaro-uribe-supreme-court-house-arrest

[5] https://www.semana.com/nacion/articulo/plebiscito-por-la-paz-victimas-del-conflicto-votaron-por-el-si/496571/

[6] https://www.bbc.com/news/world-latin-america-35491504

[7] https://www.wola.org/analysis/5-ways-united-states-can-support-colombia-peace-process/ 

[8] https://apnews.com/article/0c222740688f49e3bb1d4572fceb7524 

[9] https://kroc.nd.edu/news-events/news/second-kroc-institute-report-shows-steady-progress-of-peace-accord-implementation-in-colombia/ 

Statsvetare med intresse för globala frågor och fokus på områdena fred och konflikt och internationell politisk ekonomi.

Unga Fredsgruppen för Colombia utgörs av fredsinformatörer som sprider information om situationen i Colombia efter fredsavtalet, kopplat till Agenda 2030. Gruppen är del av projektet Världens Koll.