PeaceWorks

Menu

Vad väntar du på? Sök!

Evelina var en månad på projektet Urbanis i Madrid och här kommer ett utdrag från hennes resebrev

Jag heter Evelina Andersson, är 19 år och bor i en liten stad som heter Östersund i Norrland. Jag gick ut gymnasiet våren 2013 från linjen samhälle media-text och jobbade sommaren därefter i Norge. Jag har arbetat sen jag var 14 år och kände att jag ville ha lite paus efter jobbet i Norge. Jag kom på att jag sett något om volontärer på TV nyligen och googlade volontärprojekt, klickade mig in på PeaceWorks hemsida och började fördjupa mig. Efter ett tag kom jag på att jag faktiskt läst spanska i 5-6 år och hade en grund. Jag klickade i Spanien i rutan, att jag ville ha ett mellanprojekt och att jag kunde arbeta med djur, barn och människor. Det kom upp ett om djur och miljö och jag ansökte. Men det blev inte detta projekt på grund av att de inte hade plats och då erbjöd PeaceWorks mig ett annat. Att arbeta med äldre med funktionsvariationer i Madrid. Jag tackade ja direkt och det blev hastigt, fick beskedet en vecka innan jag skulle åka, men en vecka efter var jag där, mitt i Madrid och jag kände mig direkt hemma.  

Det hela började lite komiskt, en liten kulturkrock. Jag ska hälsa på mannen som är min ansvariga och han kommer emot mig och börja pussa mig på kinden, medan detta händer står jag lite stelt och har redan sträckt fram min hand för att hälsa. Han skrattar och pussar sedan på min andra kind. Detta var ganska vanligt första veckan, kulturkrockar. När man gick på gatan stirrade de flesta människorna och ropade ”Guapa!” på gatan vilket betyder ”snygging” på svenska. Jag tyckte det var lite knepigt, men jag får sedan höra att tjejerna börjar kalla mig ”bonita” (vacker), ”guapa” och ”cariño” (älskling). Efter två veckor märkte jag att jag också lite hastigt slänger ur mig dessa ord i vardagen till de jag jobbar med och mina vänner därnere. Hela atmosfären är så olik Sverige, för mig är Sverige väldigt stelt och Madrid är det helt motsatta. Det är en sådan värme med folket och allting är rätt. Du behöver inte tänka på vad någon annan tycker eller vad du gör utan alla är sig själva. Och de vill alltid hjälpa varandra, trots att de inte har svaret hittar de någon som har det.

madrid-336725edit

Projektet jag hamnade på, det jag inte hade tänkt tanken att vara på från början, visade sig vara mitt bästa beslut. Jag har ingen i min närhet som har funktionsvariationer (detta kan vara allt ifrån downs syndrom, epilepsi, aggressiva problem, kan inte ta det ansvar som behövs mm) så jag visste inte riktigt vad det var jag skulle göra. I början fick jag en liten chock, första dagen var lite överväldigande, alla drog i mig, ville visa mig sina rum, prata med mig och allt detta på spanska som jag måste berätta går 100 gånger fortare än vad du får lära dig i klassrummet. Min hjärna var tröttare än tröttast när jag kom hem men jag kunde inte låta bli att le. De var så varma, gulliga, snälla och de ville verkligen lära känna och prata med mig. De var också väldigt förstående med att jag hade svårt med språket och de pratade långsamt med mig. 

Något som jag i början var fundersam över var att jag ibland kände mig överflödig och att jag inte gjorde så mycket, men då berättade personalen för mig att det räcker att jag bara sitter i soffan med de boende och kollar på TV så känner de sig trygga. Att bara socialisera med dem var en stor del av mitt jobb.  Men också att hitta på aktiviteter med dem, så som att gå promenader, teater och träffa andra människor. Vi hade också aktiviteter i residenset, så som teckenspråk, zumba, pyssla, planera veckan, spela spel mm och en sak jag märkte var att det var viktigt med rutiner för dem. Jag jobbade onsdagar till söndagar kl. 16-22. En veckodag (helger var annorlunda) såg ut såhär: Mellanmål, promenad, aktivitet, middag, pyjamas. De behövde sina fasta klockslag och vad som skulle göras, framförallt också för att ha ordning på residenset. De var väldigt närgångna (på ett bra sätt) och ville kramas, hålla handen, pussas (på kinden) och var allmänt omtänksamma. Jag är en människa med mycket medkänsla och jag var väldigt mesig i början, men jag märkte att mina kollegor hade en fast hand med de funktionshindrade och tillslut hade jag också det, jag fick respekt från dem. Detta var en stor sak jag lärde om mig själv, att jag faktiskt kan vara lite hård.

maadrid_EvelinaA

 

En annan fördel var också att jag började på en språkskola för att lära mig mer spanska på kortare tid. Det var väldigt uppskattat av mig då det gick fortare att komma in i språket och det var bra övningar. Men det som jag tyckte var det mest gynnsamma var att rektorn på skolan kom och frågade om jag ville göra en intercambio med hennes systerdotter. En intercambio är när människor träffas från två kulturer och pratar med varandra. Dels för att lära sig språket och kulturen. Så tjejen jag träffade pratade bara engelska och jag bara spanska, vi rättade varandra när vi hade fel och försökte lära varandra nya användbara ord. Men detta blev från ett utbildningssyfte till en helt ny vän och vi började ses mer och hitta på fler saker. Via skolan fick jag en ny vän plus kunskap. En win-win situation. Så får ni chansen att göra en intercambio rekommenderar jag er starkt att göra det (och att ta extra språklektioner om ni inte är i ett engelsktalande land).

Jag har nog aldrig klämt in så mycket aktiviteter som jag gjort på en månad. Då jag visste att det var mycket att se och lite tid, tog jag vartenda tillfälle i akt. Jag har gått på flera museer, varit i den berömda retiro park, gått på rastro marknad, sightseeing tour, yoga mm och det bästa av allt är att jag gjorde allt detta gratis! Madrid är den stad som har flest gratis aktiviteter. När ni kommer till ert volontärland kolla upp om de har några gratis hemsidor och se vad du kan göra gratis. Jag har upplevt så mycket för så lite pengar. 

Men för att avrunda det hela, jag har som sagt aldrig gjort något som haft med volontärprojekt att göra förut. Nu efteråt, är det det enda jag kan tänka på och är redan redo för ett nytt volontärprojekt. Detta är något jag kan rekommendera starkt då detta är något av det bästa jag har gjort. Jag har lärt mig så mycket om mig själv och en helt annan kultur. Men det bästa av allt, jag har fått flera vänner för livet! Men också efteråt har jag börjat fundera på vad jag mer vill göra för nya saker, för nu har jag en viss erfarenhet inom området och jag vill bara upptäcka mer. Vad väntar du på? Sök!