PeaceWorks

Menu

”Ett historiskt tillfälle för ungdomar att mobilisera sig”

Intervju med MABEL LARA, prisbelönt colombiansk journalist och nyhetsankare med ett stort socialt engagemang.

Den 2 oktober gick det colombianska folket till folkomröstning. Omröstningen handlade om att godkänna eller att inte godkänna det fredsavtal som colombianska regeringen och FARC-gerillan har förhandlat fram för att få ett slut på – och för att lösa – den våldsamma konflikt som pågått i landet sedan sextiotalet. Folkomröstningen resulterade i att nej-sidan fick flest röster med mycket små marginaler 50,2% kontra 49,7%. I valet deltog endast cirka 37% av de röstberättigade colombianerna.

PeaceWorks fick i veckan besök av Mabel Lara, en samhällsengagerad och prisbelönt journalist och känd nyhetsankare i colombiansk tv. Hon har blivit inbjuden av svenska utrikesdepartementet som Colombias representant för Agenda 2030 initiativet #FirstGeneration. Agenda 2030 är FNs nya sjutton hållbarhetsmål som ersätter de tidigare Millenniemålen och som strävar efter att alla världens länder ska ta sitt ansvar för att nå en hållbar och fredlig värld. I Stockholm samlades representanter från hela världen för att diskutera gemensamma utmaningar, lösningar och hur de på olika sätt arbetar för att nå målen.

Vi passade på att hänga med Mabel och få en inblick i hennes syn på fred i Colombia, ungas delaktighet och framtiden.


Bildtext: Mabel Lara

Vi frågade om hur hon ser på resultatet från folkomröstningen om fredsavtalen, där folket röstade emot ett fredsavtal?

Mabel berättar att många colombianer är frustrerade och känner att det nu inte finns något hopp. Samtidigt har folket talat även om väldigt få valde att rösta. Det visar delvis på folkets djupa misstro mot demokratiska processer i landet, menar hon. Att så många röstade nej till ett fredsavtal tror Mabel beror på många människors misstro och olika tolkningar av avtalet. En människa som har genomlidit ett helt liv av otrygghet och våld, sett vänner och familj mördas ska nu behöva förlåta sina plågoandar. Även om man hatar konflikten så är det svårt att förlåta – särskilt om det innebär vetskapen att förövarna får amnesti (undgår straff). Men det kan också handla om att ta ställning rent politiskt mot presidenten och missnöjet mot regeringen, att folk snarare röstar emot en president än emot fred. När regeringen t. ex. pratar om att införa en skattereform, så kan det tolkas som att folket måste betala för freden ur sina egna fickor. Det är också mycket prestige för den sittande regeringen Santos (sittande presidenten) står för ja-sidan och hans ”presidentrival” Uribe står för nej-sidan.

Mabel är utsedd till ambassadör för Agenda 2030 i Colombia mycket på grund av sitt eget engagemang för sociala orättvisor.

Vi undrade på vilket sätt hon själv är engagerad för civilsamhället i Colombia och varför?

Mabel växte upp i staden Puerto Tejada i norra Cauca-provinsen (södra Colombia). Det är en region där våldsamma konflikter mellan regering, paramilitärer och FARC-gerillan har varit närvarande sedan sextiotalet. Det har påverkat och påverkar hela Caucas befolkning på olika vis men framför allt kvinnor, ursprungsfolk, jordbrukare, barn och ungdomar. Sedan sex år tillbaka är Mabel engagerad i en organisation som genom ideella krafter jobbar med att stärka ungas ledarskap och organisering i Puerto Tejada. Ungdomar får även stöd att studera och komma in på universitetet och delta i olika sporter som ett alternativ till gängkriminalitet och andra våldsamma sammanhang. Hon gör en jämförelse mellan ungas förutsättningar i Colombia och i Sverige och ser att här i Sverige jobbar och engagerar sig ungdomar på en ganska avancerad nivå.

”Det kanske låter trivialt men vi fokuserar mycket på att stärka ungdomarnas egenvärde och självförtroende först och främst.”

Först då kan de känna att de har möjligheter och makten att påverka sina egna liv och även påverka sitt lokalsamhälle till det bättre. Självförtroende och medvetenhet om sina mänskliga rättigheter är grunden till att t. ex. förhindra tonårsgraviditeter, våld och gängkriminalitet, menar Mabel. Dessutom jobbar organisationen med modern dans som en metod för att öka självmedvetenheten om den egna kroppen. Det riktar sig särskilt till unga tjejer som löper stor risk att bli sexuellt utnyttjade och som kanske inte vågar anmäla brotten på grund av hot, skam eller misstro till rättsväsendet.

Hur anser hon att det inställda fredsavtal kommer att påverka civilsamhällets sociala engagemang i allmänhet och ungdomars arbete i synnerhet?

Generellt uppfattar Mabel att många människor är uppgivna och inte vet alls vad som kommer att hända. Det kommer troligtvis att ske en tydlig polarisering och stigmatisering där nej-sägarna blir klassade som ”dom som ville fortsätta kriget och inte vill ha fred” och ja-sägarna som klassas som ”de som stödjer gerillan”. Folk vet inte alls vad som väntar eftersom det inte finns någon Plan B utformat av regeringen och de inblandade parterna.

Vad skulle hon vilja säga till colombianska unga nu när folket röstat emot fredsavtalet?

Mabel är övertygad om att det är ungdomarna som är protagonisterna i fredsprocessen, de som måste leda Colombia framåt och inte ge upp. Det är ett historiskt tillfälle för unga att mobilisera sig snarare än att gå och gömma sig, att de måste stärka sig själva för att pressa politiker men också att själva vara aktiva för att styra politiken. De måste säga ”vi vill inte ha fler mord”. Om inget händer nu så kommer kriget att fortsätta som det varit, tror hon.

Nu, mer än nånsin, är det tid för unga att samlas även i de minsta av samhällen för att skapa en gemensam linje emot våldet.

Ett exempel på denna typ av uppslutning kring fred och mot våld skedde i Colombias huvudstad Bogotá precis i samband med att fredsavtalet hade röstats ner. Ungdoms- och studentrörelser tog initiativet och tusentals människor samlades i en gemensam marsch genom staden. Folk bar facklor och klädde sig i vitt – fredens färg – och vandrade fram i tysthet vilket är en kontrast till de annars livliga och högljudda demonstrationer som organiserats i landet. En tysthet som vittnar om sorg eller kanske respekt? Eller att civilsamhället inte kommer att gå med på en fortsättning av konflikten.

Vad kan då Sveriges unga göra för att stötta fortsatta fredsprocesser i Colombia och ungas initiativ till fredliga lösningar? Kan de göra något överhuvudtaget?

Mabels intryck är att det i Sverige verkar vara rätt enkelt att vara ungdom om man jämför med där hon själv växte upp. Här finns i princip allt gratis för unga, allt från skola och vård. Alla har praktisk tillgång till demokratiska kanaler som de kan använda sig av för att göra sina röster hörda och organisera sig – inte minst genom det som PeaceWorks erbjuder i form av stöd till ungas organisering. Det som unga i Sverige kan göra är att få en förståelse för att det är många som inte har dessa möjligheter, vilket kan ge dem motivation och incitament att stödja andra unga globalt på olika sätt. De kan nätverka med unga ledare och ungdomsrörelser i Colombia för att stötta deras kamp för fred, visa att de bryr sig och hjälpa till att göra deras röster hörda.

”Det behövs ett slags solidaritet och känsla av globalt ansvar.”

Sedan tycker Mabel att media både i Colombia och internationellt kan göra ett mycket bättre jobb med att föra fram och understryka andra röster än de som en oftast hörs genom mediebruset, speciellt röster från ungdomar, kvinnor, ursprungsfolk och barn. Det är det som bland annat motiverar henne till att arbeta med journalistik. Hon identifierar sig dock mer som en socialarbetare än en journalist eftersom det är det sociala engagemanget som öppnat hennes ögon och driver henne framåt.

Och vem vet? Med tanke på den ovissa framtiden för Colombia och freden så kommer kanske Mabel att lägga journalist-och tv-yrket på hyllan och jobba mycket mer på gräsrotsnivå med det sociala arbetet och för unga i Colombia.

Intervju: Sanna Falk & Kajsa Stenberg.
Text: Kajsa Stenberg. Foto: Sofia Jedeman & Sanna Falk.

       
Bildtext övre: Kajsa Stenberg, Mabel Lara och Sanna Falk
Bildtext nedre: Sanna Falk, Mabel Lara och Frida Lind (Mabels attaché under vistelsen)