PeaceWorks

Menu

”Here we have the real deal – the real India”

Vår informationsamordnare Maria Sand besökte vårt samarbetsprojekt – skolan Kalkeri Sangeet Vidyalaya i södra Indien. Här följer hennes reportage.

INlek
På rasterna blir det mycket lek

Ryggsäcken skaver på höftbenet och den långärmade skjortan sitter som fastklistrad på kroppen. Vägen upp för kullen i den lilla byn är stenig men efter en lång bussfärd är det skönt att sträcka på benen. Apor svingar sig mellan träden och väl uppe på toppen kommer barn i olika åldrar springandes emot mig. Vad heter du? Var kommer du ifrån? Är du en nya volontär? Jag svarar försiktigt att jag kommer från en volontärorganisation och ska träffa Améthyste. Deepa, en flicka i 9 års ålder pekar upp mellan några mindre hus där en kvinna kommer gående.

IName
Améthyste Ouedraogo berättar om projektet vid utsiktsplatsen där många volontärer älskar att sitta och ta det lugnt.

Améthyste visar mig till utsiktsplatsen där vi slår oss ner på en filt och ser tillsammans ut över den lilla byn Kalkeri Villiage några hundra meter ned för slutningen.

– När projektet startade var det endast ett 20-tal barn, idag har vi 250 elever på skolan.

Améthyste Ouedraogo arbetar som volontärsamordnare på musikskolan Sangeet Vidyalaya i Kalkeri, Indien. På skolan undervisas eleverna i indisk traditionell musik som varvas med klassiska skolämnen. Syftet med skolan är att barnen, som alla kommer från familjer med svag ekonomisk ställning, ska bryta en cykel av fattigdom.

Som volontär hjälper du till med många olika saker. Uppgifterna varierar beroende på behov och vad du själv har för erfarenheter.

– I första hand undervisar du i engelska men du stöttar även elever med läxhjälp, hjälper till i sjukstugan eller med väckning och läggning av de mindre barnen. En annan rolig uppgift du har som volontär är att organisera olika fritidsaktiviteter. Turneringar, utflykter eller varför inte en fotokurs – många elever på skolan älskar kameror, säger Améthyste med ett leende.

Innan solen har hunnit bakom de sista trädtopparna vandrar vi ner till matsalen. På stora plåttallrikar plockar vi till oss ris och linsgryta. Vi slår oss ner bland barnen på tomma ris-säckar som ligger i långa rader ut med golvet. Efter många skratt visar Krishna hur en skjuter in maten i munnen med hjälp av tummen. Krishna är en före detta elev som precis har avslutat sin master i musik och är tillbaka på skolan som en av de många lokala lärarna.

– Jag älskar det här stället! Det bästa med skolan är musiken och alla gamla och nya vänner som finns här.

När mörkret har lagt sig och tallrikarna är avdiskade med aska vandrar jag upp till volontärhuset och möts av gitarrspel och glada tillrop. Mitt bland volontärerna från Tyskland, Frankrike och Kanada möter jag Linus som sitter utanför sin dörr med två hundvalpar i knät.

– Jag har varit här i några veckor nu. Allt är så nytt och fantastiskt, även att duscha med hjälp en skopa och en tunna med regnvatten eller sova på golvet känns underbart, annorlunda! Jag älskar det!

Linus är själv musiker och har länge varit inspirerad av den Indiska kulturen, vilket inte gjorde valet svårt att åka som volontär till just detta projekt.

INlaxlas
Linus har läxhjälp i engelska

Morgonen därpå ligger mörkret som en tjock dimma, solen har ännu inte gått upp. När jag tar mig ner för slänten till skolområdet med min ficklampa vaggandes i handen hör jag musik på avstånd. Jag passerar ett klassrum där elever sitter och spelar Tablas. Rytmen i trummorna blir förtrollande i den nattsvarta djungeln och trummorna länkas samman med sång då jag kommer ner till matsalen. Salen är fylld med elever som sjunger skalor och i mitten sitter en elev och spelar Sitar. Jag sätter mig ner bredvid Linus som varje morgon övar sång med eleverna i den stora matsalen.

– Här får du verkligen vara en del av skolans verksamhet. Du är här en längre tid och kan verkligen få och ge tillbaka om och om igen. Jag är här för att göra något som har en mening, att lära mig, att få ett utbyte.

Efter att ha vandrat runt på skolan, pratat med lokalanställda, lekt med barnen och ätit lunch följer Améthyste mig genom skolområdet ner till den steniga vägen. Jag krånglar på mig min ryggsäck, vänder mig om, tackar och säger att jag är riktigt imponerad av projektet. Hon skrattar till, ger mig en kram och säger;

– Here we have the real deal, the real India.

Text & Foto: Maria Sand