PeaceWorks

Menu

”Jag slås ofta av hur nära män har till våld” – blogginlägg!

Jag slås ofta av hur nära män har till våld. Våld används för att lösa konflikter, för att skapa rättvisa, för att stå upp för andra. Det låter rätt galet när det är skrivs ut svart på vitt.

Häromdagen såg jag ett inlägg på Facebook som någon av mina vänner hade delat. Det var skrivet av en pappa vars dotters bil hade tippats omkull och blivit förstörd. Han sökte efter de skyldiga, inte för att anmäla dem eller kräva ekonomisk ersättning, han sökte efter dem för att han ville bryta handlederna på dem. Inlägget hade delats av många. Bland kommentarerna flödade erbjudanden om att hjälpa till och fler hot om våld. Är halshuggning ett rimligt straff för att en har tippat omkull en bil? Hoten kanske är tomma, den som hotade med att döda de skyldiga skulle nog inte ta hot till handling om de fick chansen. Men jag tycker inte att det spelar någon roll. Våld föder våld, och det gör hot om våld också.

I januari blev jag våldtagen, upprepat slagen i ansiktet och på flera andra kroppsdelar. Men det är ett blogginlägg för en annan dag. Jag har varit väldigt öppen med vad jag utsatts för, för jag skäms inte och jag vill inte ljuga om mitt mående. Detta har resulterat i att väldigt många personer har fått veta att jag blivit våldtagen. Många män och många kvinnor. Män reagerar med våldsamhet, kvinnor med omtänksamhet. Få män som jag berättat för har ens frågat hur jag mår innan de ber om snubbens namn så att de kan hitta honom och spöa honom åt mig. Som om det vore en god gärning och som om jag inte är kapabel att skapa upprättelse själv. Det är jag, men inte genom våld. Framför allt för att jag inte vill att våld ska vara en del av någon form av upprättelse.

Jag vågar påstå att ilska än en av de lättaste känslorna att hantera. Den tillåter oss att lägga hela skulden och ansvaret för att lösa frågan på en annan part. Oftast befriar den oss från att se vår egen del i vad det än är som gör oss arga. Den ger oss ofta explosiv handlingskraft.

Ilska är inte bara dåligt. Ibland är det en väldigt nyttig känsla. För många av oss är det en drivkraft för vårt politiska engagemang. Den ger oss mod att stå upp för andra och oss själva. För en del är den livsnödvändig för att klara av att leva i ett samhälle fyllt av rasism, sexism, transfobi osv. Ilskan är en känsla som alla andra. Det är svårt att kontrollera vad vi känner. Ilskan är verklig och den är nyttigt att känna. Däremot kan vi kontrollera hur vi låter känslorna ta uttryck och hur de får oss att agera.

Problemet är väl egentligen inte att ilska ligger nära tillhands (även om jag tror att den ofta maskerar mycket mer komplicerade känslor som borde få mer utrymme). Problemet är att aggressiviteten ligger så nära till hands, därmed ligger våldet nära till hands. Särskilt bland killar och män.

Jag har inga förslag på lösningar. Men jag tror att om vi slutar reproducera våld och aggressivitet i vårt språk och kroppsspråk så kommer vi en bit på vägen.

Dela inte den arga pappans hot om våld, ifråga sätt om du orkar.

Säg åt dina vänner när de söker konflikter i kollektivtrafiken.

Fundera själv på vad som gör dig arg, och vad som gör dig aggressiv. Vad är skillnaden? Och varför?

Jag fortsätter berätta för män att jag inte vill att de ska skada min våldtäktsman. Det förbryllar och skapar diskussion.

/Hanna Nyberg

___
Hannas text tillhör Under det blå täcket-bloggen! Bloggen finns som en plattform för er att prata om, ifrågasätta och granska hur maskulinitetsnormer påverkar samhället och individen.

Vill du också skriva och blogga om maskulinitetsnormer? Hör av dig till farid.zareie@peaceworks.se!