PeaceWorks

Menu

Jag är precis där jag vill vara

Conrad är i Tegucigalpa i Honduras där han ska spendera ett år på projektet Alternativas y Oportunidades.

Victoria Särnhult_fix
Demonstration om markrättigheter i Honduras. Foto: Victoria Särnhult

Avfärd

Houston, Texas. Klockan är 02:49 och det har gått ett dygn sedan jag lyfte från Arlanda. Jag började planera resan i vintras och ändå känner jag mig överraskad utav den. Visst, jag har ordnat allt praktiskt: Vaccinering, visum, försäkringar, avslutat abonnemanget på HBO-nordic. Men jag var inte beredd på hur det skulle kännas att vinka hejdå till sina närmaste. Vi ses om ett år.

Om 6 timmar går flyget till Tegucigalpa, Honduras. Min värdfamilj möter upp mig på plats. De verkar schyssta och jag har skypeat med sonen i familjen som kom hem från sitt utbytesår för några månader sedan. Vi är jämngamla, han spelar mycket fotboll och lyssnar på hårdrock. Han blev ordentligt förvånad när jag erkände att jag inte känner till det svenska death metal-bandet Amon Amarth.

De två första dagarna får jag acklimatisera mig och övervinna mitt jetlag. Till helgen arrangerar mottagarorganisationen introduktionskurs och där kommer jag att träffa andra nyanlända till Honduras. Det är betryggande att inte vara ensam i detta. Först därefter börjar jag mitt arbete hos familjecentret Alternativas y Oportunidades.

Landning

Första veckan i Honduras avklarad. Steg för steg vänjer jag mig vid tillvaron. Jag har inte börjat jobba på mitt projekt ännu, utan tillbringar dagarna med att plugga spanska. Det går framåt men jag önskar att jag hade varit mer uppmärksam under gymnasiet. Då hade jag kanske inte sagt till min värdfamilj att “jag har två barnbarn” när jag egentligen ville berätta om mina systersöner.

Efter spanskan hänger jag med Mario och hans kompisar. De visar mig vart man kan gå och vart man inte kan gå. Var man kan äta och var man inte kan äta. Var man kan spela fotboll ostört och var man kan spela fotboll om man är uppmärksam på förbipasserande bilar. Min känsla är att jag blev accepterad i gänget efter att jag snubblade in två mål i matchen mot grannkvarteret.

Ikväll har jag blivit inbjuden till att testa Tegucigalpas uteliv. De ska tydligen lära mig att dansa, men det betvivlar jag starkt. I vilket fall får ni väl önska mig lycka till.

Acklimatisering

Nu har jag bott här i en månad. Det har blivit vardagligt. Folket i kvarteret känner igen mig, vet vad jag heter och var jag kommer ifrån. Jag hittar i staden och känner till var man äter slafsigast streetfood. På jobbet börjar jag så smått vänja mig vid mina uppgifter.

Ja, just det. Jag har ju inte skrivit något om jobbet. Organisationen heter Alternativas y Oportunidades och avdelningen jag hamnat på sysslar med barnens rättigheter. Fokus ligger främst på utbildningar och opinionsbildning. Min uppgift är att hjälpa till så gott jag kan: Fixa med anteckningar, redigera PowerPoints, klippa och klistra barnvänligt studiematerial med glittrigt papper, och annat grundläggande. Det är fin arbetsplats. Särskilt kollegorna.

Efter en månad har jag inte bara vant mig vid att bo i Tegucigalpa. Jag har också vant mig vid att inte bo i Stockholm. Hemlängtan har fått övertaget mer än en gång de första veckorna och jag har undrat vad det är jag egentligen håller på med. Internationell praktik? Honduras? I ett år? Nu börjar jag ana vad det är för någonting jag gör och vad det innebär. Dels för mig, dels för de jag lär känna här, dels för familj och vänner som får följa med via vingliga videosamtal. Och det känns genuint bra. Jag är precis där jag vill vara.

Conrad_fix
Conrad gör ett volontärutbyte under ett år i Honduras. Foto: Privat