PeaceWorks

Menu

När vi tittar tillbaka om tjugo år, vad vill vi se?

Om USAs fängelseindustri i ljuset av rättegången mot George Floyds mördare.

I helgen var jag hemma hos min familj och hälsade på. Mamma läste nästa bok av stjärnsystrarna-serien, mormor bakade empanadas, och morfar var så glad att de äntligen fått det första vaccinet eftersom “om vi överlevde militärerna i Argentina, åren i fängelse, och flykten till Sverige – då kan vi inte låta det här ta oss”. Leo var kelsjuk och ville hela tiden sitta på en (han är en hund), och farmor kom förbi på besök – hon har redan fått sina två vaccindoser. När jag kom hem på söndagkväll så hade Louise skrivit ut ett långt reportage som låg på köksbordet, det var Dan Josefsson reportage “Välkommen till frihetens land” från 1999 och hon frågade om jag läst det. Det är mysigt att hon brukar tipsa mig om saker, dokumentärer, böcker, serie. Ibland tipsar jag tillbaka. Ibland håller vi med varandra och ibland inte, det är också mysigt. Jag hade i alla fall inte läst reportaget, så jag gick ut på en promenad och satte mig på en bänk för att läsa det. Det är vår nu och solen sneglade fram, men det var kväll och ganska kallt. Reportagets ingress lyder “Den här artikeln handlar om ett land som satt fler människor i fängelse än någon annan nation i världen. Ett land där stöld av en bit pizza kan ge livstidsstraff, där fyra miljoner medborgare berövats sin rösträtt därför att de suttit inne, och där en av tre svarta män döms till fängelsestraff.”

Det är ett fantastiskt reportage Dan Josefsson producerat, han börjar med att berätta om världens (då) största fängelse Cook County Jail i Chicago, om hur fängelseindustrin först expanderade i långsam takt, för att i slutet av  70-talet explodera. Antalet fångar låg stilla och relativt lågt under 40-, 50- och början av 60-talet, tills diskursen kring brottslighet under 60-talet förändrades helt. Plötsligt visade opinionsundersökningar att brottsligheten upplevdes som nationens största hos, Nixon var tidig med att gå till val på att ta i med hårdhandskarna mot brottsligheten 1968 och blev vald till USAs president, och det här sättet att tala om brottslighet har mer eller mindre hållit i sig genom valda presidenter och offentlig diskurs sen dess. Josefsson skriver att antalet fångar i USA växte med 105% mellan -73 och -86, trenden fortsätter (än idag, men vi håller kvar oss lite i 1900-talet lite till), samtidigt som antalet brott börjar minska 1980. Jag upprepar: antalet brott börjar minska, men antalet fångar fortsätter öka. Antalet fångar i USA har fortsatt öka, både i faktiska siffror och i relativa siffror sett till befolkningen – idag är ca 0.7% av USAs befolkning frihetsberövad. Det kan ställas i relation till svenska siffrorna för kontext; 2017 motsvarande andel fångar av befolkningen var 0.04%. eller 40 personer på 100 000 jämfört med USAs 700 personer på 100 000. Dan Josefsson fortsätter lägga fram förklaringar på varför det ser ut så här, han skriver om den absurda “Three Strikes You’re Out”-lagen, som idag är antagen i olika former av 28 delstater och innebär ett automatiskt livstidsstraff efter din tredje dom. Han skriver om hur man ser att delstater prioriterar investering i fängelse på bekostnad av utbildningssektorn, vinster alla typer av företag gör på att bygga nya fängelser och på att tvinga fångar arbeta för minimilön. Han berättar om avhumaniseringen av fångarna som inte finner gränser, och slutligen lyfter han kopplingen till USAs koloniala och rasistiska historia, ett samband som många forskare lyft. Nämligen fängelsesystemet som en reaktion på den svarta befolkningens frigörelse (eller försök till, makten hittade ju snabbt ett sätt att slå ner frigörelsen igen), och ett uttryck för att lagligt fortsätta förtrycka grupper i samhället. Efter att jag läst klart om hur överrepresenterade svarta män är i fängelse jämfört med andelen de utgör av USAs befolkning, och hur många som förlorat sin rösträtt på grund av att de sitter (eller någon gång suttit) i fängelse, och efter att ha läst om olika lagar som på olika sätt är designade för att sikta in sig på vissa grupper i samhället, så sitter jag gapande och undrar hur det ser ut idag. Jag kan ju tänka mig att det inte blivit bättre, men hur ser siffrorna ut?

Jag går hem och tittar på 13th på Netflix, en dokumentär om fängelsesystemet i USA döpt efter det trettonde tillägget till USAs konstitution; avskaffandet av slaveriet. Dokumentären släpptes 2016, alltså nästan två decennier efter reportaget jag just läst. Ava DuVernay, som ligger bakom den, går in djupare in på USAs historia. Medverkande berättar om att man måste se till den historiska kontexten för att förstå läget idag, och hur man skulle kunna fortsätta framåt. En minne slår mig från tangon (som jag dansar så ofta jag kan), hur mina maestros försökt nöta in att om det är ett steg som blir fel – titta på steget innan, det är alltid det som ligger bakom misstaget. Fokuserar du bara på faktiska steget som blev fel kommer du aldrig förstå hur du ska korrigera det. Jag frågar mig varför vi som människor är så dåliga på att tänka så? Det är absurt när man tänker efter, och gäller mycket.

När vi pratar om läget i Sverige idag, där ojämlikheterna växer, på många sätt, pratar vi inte så mycket om de stora bågarna. Om skiftet i svensk politik för drygt 30 år sen som skiftade fokus från det socialdemokratiska och välfärdsstatliga eftersom man ansåg det ineffektivt, till det nyliberala och privatiserade. När vi pratar om problemen idag vi ser i sjukvården, inte minst hur resursmässigt oförberedd den var inför pandemin, om brottslighet, om skola, så pratar opinionen mycket om flyktingvågen (som det slarvigt kan kallas) år 2015. Och migrationen efter det. 2015 var 6 år sen. Hur kan vi vara så dåliga på att tala om de stora bågarna? Att sjukvården och skolan genomgått en privatisering de senaste tre decennierna, som innebär att det är mer ekonomiskt gynnsamt att vårda friska patienter, och spara in på studenternas lokaler, hälsa, och lärare. Privatiseringsförespråkare säger att det utan vinst saknas incitament att vara konkurrenskraftig, det vi ser nu när brickorna börjar falla är istället studenter och patienter som hamnar i kläm för besparingar. Från att behöva gå om gymnasieår när friskolor går i konkurs, till att berövas livet (se t.ex. boken Konsulterna från 2019 för en surrealistisk resa genom det största marknadsdrivna sjukvårdsexperimentet i moderna Sverige). Talar vi brottslighet så kan man gå två grovdragna spår; 1. Brottslighet bör tacklas med hårda tag, höjda straff, och starkare polisiär närvaro, eller 2. Brottslighet bör hanteras genom socialt skyddsnät och rehabilitering. Det förstnämnda har USA drivit hårt sedan 60-talet, och siffrorna ovan talar för sig själva om hur det gått. Ändå rapporterar Josefsson 1999 om hur många han möter under resan som fortsatt tror på skrämsel för att minska brottsligheten, trots brist på faktamässig uppbackning för påståendet. Det ser vi här också med diskurser kring polisen och deras utsedda “utsatta områden”, i form av fokus på ökade straff, och genom hårdare polisiär närvaro. Är man mer av den sistnämnda åsikten så kan man dra kopplingar mellan det minskande sociala skyddsnätet i Sverige, i resan från välfärdsstat till vinster i välfärden, och känslan av ökad brottslighet. Jag skriver känslan, för trots att antal anmälda brott de facto legat ganska still sen 2007 enligt BRÅ, har de ekonomiska klyftorna ökat under samma tid, vilket man kan tänka sig skapar en känsla av otrygghet bland många människor som liksom många gånger förr mynnar ut i att man måste utse en samhällsgrupp som beskylls. Ökad polisiär närvaro i polisens utsedda “utsatta områden”, och fokus på krafttag i form av straff och våld, är inte främmande i dagens Sverige. Nu var inte tanken med den här texten att jag skulle go out on a socialantropologisk slutledningslek, men kopplingen mellan hur vi ser våra medmänniskor och hur vi ser vår historia finns närvarande överallt. I USA liksom i Sverige.

13th gör ett fantastiskt fint jobb i att kontextualisera dagsläget och berätta så mycket på ynka 100 minuter att man blir golvad. Men det som slår mig mest är hur alla mönster och nyckeldelar av dokumentärens analys och Josefssons reportage, är precis desamma. Siffrorna skiljer sig lite i och med att 17 år passerat, men de stora mönstren är desamma. Fokus på Three Strikes You’re Out, fixerade straff för vissa brott vilket tar ifrån domaren makten att ha omständigheterna i åtanke, vinsterna man gör på fängelser genom tvångsarbete till minimal lön – som sedan säljs vidare, privata fängelser som tjänar pengar på att sälja cellplatser till delstaterna, och förutom det på tvångsarbetet. Riktade lagar som t.ex. hur mycket hårdare straffen för crackinnehav är jämfört med kokaininnehav, även om de är lika farliga, eftersom crack är billigare och används av fattigare personer i städerna och kokain är dyrare och används av överklassen “in the suburbs”. Alla nycklar är desamma.

Efter att ha sett klart dokumentären söker jag runt på reformer som implementerats eller föreslagits i ljuset av rättegången mot George Floyds mördare Derek Chauvin, som pågått i några veckor nu efter att George Floyd mördades i maj förra året. Kan det vara så att strukturell förändring sker nu? Reformer jag hittar handlar till stor del om hur medborgare enklare ska kunna hålla poliser ansvariga för brott, efter att brott begåtts. Biden pratar om att han ska skapa verklig förändring, att något är fel. Men vilken förändring skapar han genom att återigen använda samma skrämseltaktik kring konsekvenserna om man gör fel, om än på ett mjukare sätt, och mot polisen. I 13th får tittarna siffran 97%, 97% av fängslade människor i USA har hamnat där genom en “plea deal” – det vill säga genom förlikning utan rättegång. Personen anklagad för brott får alternativen att gå till rätten med sitt fall, inlåst i väntan på detta om man inte kan betala borgen, eller erkänna sig skyldig direkt och få ett satt straff. Kalief Browder fick det valet som 16-åring och vägrade, han hade inte begått brottet och valde att gå till rättegång. Han satt fängslad tre år i väntan på en rättegång som aldrig skulle ske, två av de åren i isolering, innan han slutligen släpptes då åtalet mot honom plötsligt lades ner utan rättegång. Två månader innan han släpptes erbjöds han återigen en plea deal, som innebar att han omedelbart skulle friges om han erkände sig skyldig eftersom tiden han redan suttit inlåst skulle räknas, han vägrade. Två år efter frigivning gick han bort, 22 år gammal. En annan person i dokumentären säger att “nobody in the hood goes to trial, you take the deal”. Problemet handlar inte om hur polisen ska bli mer rädd för att göra fel, problemet handlar absolut inte om “några få rötägg” (som människor envisas säga? Vem använder ens ordet rötägg?) inom kåren som mördar minoriteter i allmänhet och svarta personer i synnerhet, problemet är århundraden av förtryckande strukturer, som fått härja så fritt att vi idag ser ett land i förfall när vi tittar mot USA. De enda som har möjlighet att kräva sina mänskliga rättigheter är människor med pengar, alla andra faller offer för den totala brist på strukturella skyddsnät. Än mer vissa, där strukturerna specifikt används och är byggda för att förtrycka dem. Vem ska det hjälpa att polisen regleras hårdare om strukturerna som gör att de dödar minoriteter skyddas?

*

I måndags avslutades rättegången mot Derek Chauvin, redan dagen efter hade juryn fattat ett enhälligt beslut. Ginna Lindberg rapporterade på Studio Ett i väntan på att domen skulle offentliggöras, hon sa att det är “ett symbolfall som handlar om ett slags uppgörelse med rättsväsendet, som handlar om polisvåld mot svarta amerikaner som många kritiker menar är tecken på större mönster – där kritikerna tycker man ser ett mönster av systematisk rasism inom polis och rättsväsende, som man har sett under lång, lång tid historiskt”. Chauvin dömdes skyldig på alla tre punkter han var åtalad för, tre olika grader av dråp, det hördes i bakgrunden på radion hur människor skanderade “all three, all three” och “say his name, George Floyd”. Rösterna på andra sidan radion lät lyckliga i den stunden. Det var en viktig symbolisk dom, för att ge hopp om att förändring kan ske, för hans familj. En viktig dom för människorna i Minneapolis, som nu kan gå med vetskapen att i alla fall Chauvin fått en dom för det livet han tog, och i den bästa av världar rehabilitering för att det inte ska ske igen. Det är en viktig dom för att den kan bli prejudicerande, som bl.a. Floyd-familjens advokat Ben Crump efterfrågan när han reagerar på domen kort efter den kommit. Både ett prejudikat för framtida fall, och för de tre poliserna som var inblandade i George Floyds död vars rättegång är planerad till augusti, det vill säga ett och ett halv år efter brottet. De har dock varit ute i frihet sedan juni respektive juli eftersom de kunde betala borgen.

Det sista jag tänker när jag lyssnar på sändningen är att Chauvin har arton tidigare klagomål mot sig i sin yrkesroll, två av arton ledde till att han disciplineras. Båda gångerna genom ett brev. Jag tänker på Tou Thao, en av poliserna som inväntar rättegång i augusti, som förutom sex klagomål i yrkesroll också stämdes 2017 för att 2014 arresterat Lamar Ferguson helt utan grund och på ett orimligt våldsamt vis, ihop med en kollega. De misshandlade en handfängslad Lamar Ferguson, och staden förlikade sig sedan på $25 000. Jag tänker på Three Strikes You’re Out, och att det aldrig handlade om antal eller grovhet av brott, utan om verktyg för att frånta vissa människor sina rättigheter. Jag tänker på alla som formellt, i alla sammanhang, försöker gå den föreslagna vägen och lämnar in klagomål, polisanmäler, reformerar, försöker skapa förändring genom att vara tyst och snäll – och hur det aldrig någonsin gått. Vilken utveckling har vi någonsin fått på det viset? Vilka strukturer som vi följer för att förändra något på “rätt” vis var inte utformade för att motarbeta själva förändring och behålla status quo? 1999 skriver Dan Josefsson ett långt reportage om hur rasistiskt och förtryckande USAs rättssystem är, 2021 döms polisen som mördade George Floyds på alla punkter, och världen jublar. Jag jublade också, jag jublar fortfarande för alla vinster rättsligt och själsligt, jag kommer alltid att jubla för det. Men, den andra tanken vi måste kunna ha i huvudet samtidigt är: vilken sida av historien vill vi stå på? När vi tittar tillbaka på 2021 om tjugo år, som individer och som samhälle, vad vill vi se?

 

Titt-/lästips är såklart huvudverken jag skrivit texten kring; Dan Josefssons text “Välkommen till frihetens land” och Ava DuVernays 13th. Man kan också lyssna på SR för nutida svensk rapportering. Ekot Special har ett fint och smärtsamt inslag med Breonna Taylors moster Bianca Austin, en oskyldig människa som föll offer för poliser ivriga att avfyra sina vapen. P3 dokumentär har ett avsnitt om George Floyd och polisbrutalitet i USA, USApodden har gjort flera avsnitt på ämnet. Oavsett hur du väljer att gå vidare nu så är en viktig del att lära sig mer om vad som händer nu, och vad som hänt historiskt.