PeaceWorks

Menu

A small step for man kind but a big step for Bogotá

Sveriges statsminister är utsedd till world leader för jämställdhet. Jag är inte säker på att jag vet vad det betyder. Vad som är klart är att Sverige har en hel del kvar att hämta för att bli ett jämställt land och att Colombia har mycket att hämta för att likna Sverige i fråga om jämställdhet. Dock är jämställdhet kontextberoende och ser ofta olika ut beroende på kultur och tradition. Med svenska mått mätt är Colombia ojämställt, men det beror dels på att begreppet definieras annorlunda här än i Sverige. Ofta stöter en på förklaringen att män och kvinnor har olika roller i samhället och att du inte ska döma någon förrän du vandrat i dennes skor.

Kulturen i Colombia är så annorlunda från den svenska kulturen vad gäller relationen mellan kvinnan och mannen att jag har väldigt svårt för att vandra i dessa skor. Jag ser par där kvinnan lever för mannen medan han är ute på egna äventyr och jag har mött killar som tror att deras partner från första stund kommer hänge sig åt dem och lägga alla sina egna intressen åt sidan. De flesta av mina svenska vänner här har tappat hoppet på en stadig relation i Colombia. Än har jag inte förlorat hoppet, men ge mig några månader till.

Vare sig du är svenska eller Colombian så kommer du som kvinna var du än går i Bogotá att få höra folk ropa åt dig på gatan, bilarna tuta och du kommer få blickar som långt kränker din integritet. Det här är inget som många talar om utan något vedertaget som alla kvinnor förväntas leva med och som en del kvinnor till och med känner uppskattning från. Ett tecken på att denna trakassering förekommer är att det på de kommunala bussarna Transmilenio finns sektioner där bara kvinnor tillåts vistas. Det kan på Transmilenion bli extremt fullt vid rusningstid och det är meningen att dessa restriktioner ska underlätta för tjejer och minska de sexuella trakasserier som män annars lätt kommer undan med i trängseln på bussen. Visst är det en lösning men istället borde resurser satsas på att lösa problemet från grunden. Vi behöver diskussion, åtgärder och säkerhet, inte könsuppdelade bussar.

I Colombia kan vi i frågan om jämställdhet också prata om arbetsfördelning, rätten till abort och andra stora frågor. Men vi måste börja någonstans och för mig är rätten att fritt kunna röra sig i sin stad en viktig början. Gatutrakasserierna är ett bevis på den skeva kvinnosynen som omvandlar kvinnan till ett objekt för att tillfredsställa mannen. Jag har inte bett om att bli värderad när jag går till mataffären. Trots att det finns kvinnor som uppskattar busvisslingarna så finns det ännu fler som inte gör det och som känner sig begränsade av det, som inte vågar gå ensamma om kvällen eller som blir mer rädd än smickrad när män stannar och försöker få kontakt med dem. Det är ett säkerhetsproblem och en reflektion av de maktstrukturer som styr det Colombianska samhället.

Förra veckan anordnade vi på PeaceWorks vårt första fåtölj-event. Temat denna gång var just gatutrakasserier i Bogotá och vi bjöd in en expert från El Observatorio contra el Acoso Callejero (=gatutrakasserier) som pratade om sina erfarenheter. Idén var att väcka en diskussion om ämnet och starta en debatt om fenomenet som är ännu ett hinder för fred och något som påverkar hela samhället, inte bara för oss kvinnor. Jag är så glad över resultatet. Fler än väntat kom, både kvinnor och män, och diskussionen var öppen och konstruktiv. Som någon sa under kvällen; vi var inte jättemånga där men vi måste börja någonstans, stort som smått. Med svenska ambassadens och colombianska ungdomsdepartementets närvaro vågar jag säga att det var ett small step for man kind but a big step for Bogotá.