PeaceWorks

Menu

Jag har klivit av spelplanen

Mina 6 månader i Colombia nådde sitt slut och jag är nu tillbaka i Sverige sedan två dagar. Ni vet när man står i kön till att slå i brännboll och precis innan det blir din tur att slå blåser domaren av och ditt lag ska byta och spela ute. Ungefär så känns det nu; som att ha klivit av spelplanen. Så är det oftast med en praktik, du är där en begränsad tid för att lära och för att ge och sedan byts du ut mot nästa kull som ska göra samma sak. Men det är inte känslan av att bli utbytt som skaver utan det är att inte längre vara med i gamet, att sluta jobba för PeaceWorks, att inte längre vara kontaktperson åt våra ungdomsorganisationer och att inte kunna följa våra partnerprojekt på nära håll. Det beror nog mycket på att det inte riktigt kändes som en praktik, jag kände mig mer som en i gänget och som en naturlig del av PeaceWorks och därför känns det märkligt att avsluta något oavslutat.

För det här sista blogginlägget är det tänkt att temat ska vara ”detta tar jag med mig”. Allt som påverkat mig under tiden i Colombia följde med mig tillbaka över Atlanten häromdagen. Även fast 6 månader inte är lång tid i livet är det tillräcklig tid för att göra sig hemmastadd på en ny plats, för att etablera relationer som följer med dig livet ut, att få in rutiner i vardagen och att uträtta på jobbet. Att sammanfatta att just det här tar jag med mig skulle ta mer utrymme än jag får lov att skriva i det här blogginlägget, men en av de största sakerna jag tog med hem är känslan jag fick vid de olika utbildningarna vi gjorde tillsammans med ungdomar från Bogotá. Jag blev lika överväldigad varje gång jag mötte engagerade ungdomar som dök upp för att lära sig om att starta projekt eller göra sin grej för att bidra till fred.

Lämnar vi arbetet och själva praktiken tar jag med mig allt det varma och kärleksfulla som är Colombia. Vänligheten hos de främlingar du möter, det okomplicerade i livet, att det är de små sakerna som räknas, det enkla i att resa i Colombia, fröjden i att dansa salsa all night long, att alla festers höjdpunkter är att dela en flaska Aguardiente tillsammans, att det inte finns några främlingar – bara nya vänner. Listan kan bli lång. Visst är det lätt att romantisera så här på en miljon mils avstånd men ärligt talat finns det inte mycket jag känner ”puh, skönt att slippa det”. Om det vore något så vore det el machismo, sexismen och att vara kvinna i ett patriarkaliskt samhälle. Fast vänta, är jag inte det i Sverige också? Colombia är fantastiskt. På alla sätt möjliga; vad gäller natur, kultur, människor. Havet, sanden, salsan. Historien, konflikten, mardrömmen. Drömmar, längtan, hopp. Kärlek. I Colombia möter du extremen av allt det här. Samtidigt som jag går ut med att det är fantastiskt rymmer Colombia också ett stort svart hål som skapats genom konfliktens alla spår. Ett förflutet och ett nu som kastar en skugga över vardagen för alla de människor som inte har råd att köpa sig ur sitt lands minne.

Tiden i Colombia har varit outstanding. Jag känner nu att de många superlativen kanske får detta inlägg att blekna men jag vet inte vilka ord jag annars skulle använda. Det har varit kvällar då jag suttit i mitt rum och gjort ingenting och ändå fått den där gåshudskänslan bara av att veta att jag befinner mig i Bogotá, i Colombia, i Sydamerika. Det är den där stora kärleken som infann sig 2009 som aldrig svalnar.

Tack till landet och till staden för alla fina stunder, och tack till alla ni som tillsammans gjorde min vistelse i Colombia till ett underbart och lärorikt halvår. Förhoppningsvis kliver jag på spelplanen snart igen så jag säger; vi ses nästa gång!