PeaceWorks

Menu

Det offentliga rummet tillhör männen

Jag tror att det är svårt som svensk kvinna att inte påverkas av de ojämna könsstrukturer och den sexism som finns i Colombia och i de flesta Latinamerikanska länder. Denna månads inlägg ska handla om jämställdhet och det är alltid svårt att prata om jämställdhet och könsdiskriminering utan att riskera att anklagas för att kritisera kulturen i ett samhälle, men det är också svårt att inte tala om det då man möts av det varje dag. För mig är Colombia ett fantastiskt land och människorna jag mött har bemött mig med en otrolig värme och öppenhet men det finns också en stark machokultur som dominerar hela samhället och begränsar vardagen för många kvinnor.

Det Colombia som jag har sett är otroligt mansdominerat. Det första som slog mig när jag gick runt i centrala Bogotá var den stora andel män som vistades på gatorna och avsaknaden av kvinnor. Samma sak gäller många caféer och barer där det ofta sitter grupper av män medan kvinnorna många gånger lyser med sin frånvaro. Det offentliga rummet tillhör männen.

En av anledningarna till denna frånvaro av kvinnor handlar till viss del om (o)säkerhet. Varje gång en kvinna går utanför dörren möts hon av gatutrakasserier eller ”piropos” (komplimanger) vilket männen som säger de hellre kallar de. Vissa kommentarer kan vara tillsynes oskyldiga såsom ”hej”, ”godmorgon” eller ”vad vacker du är” medan många kan vara långt grövre. Det behöver inte heller vara ord utan flera sekunders stirrande från topp till tå vilket kan vara extremt obehagligt. Det är en direkt kräkning av en kvinnas integritet i det offentliga rummet.

Malin_jamstalldhet

”Los piropos” är dock inte ett problem som tas på stort allvar trots att de flesta kvinnor anser att det handlar om trakasserier och inte om komplimanger. Och de flesta män man pratar med anser att det inte är så farligt utan att det handlar om en komplimang vilket kvinnan borde bli glad för. En vän förklarar det med att män har ett större behov av att uttrycka sin sexualitet och därför inte kan motstå att titta på en kvinna eller säga något till henne på gatan, det ligger i männens natur.

Det pratas därför sällan om att piropos skulle vara en del av den machostruktur som finns i samhället och en form av könsbaseratvåld där kvinnan ses som ett objekt som mannen har rätt att behandla som han behagar. Det reflekteras heller inte ofta över att det är ett strukturellt problem som borde behandlas som ett samhällsproblem och som en del av de strukturer som utgör ett hinder för ett mer jämlikt samhälle. 

Det finns dock en utbredd diskurs om att det är farligt att vara kvinna och kvinnan bör skyddas, men där tar diskussionen slut. Detta har således lett till att istället för att synliggöra problemet så stängs flickor och kvinnor in i hemmen och många flickor tillåts inte gå eller resa längre sträckor utan manligt sällskap. Vikten av att synliggöra det könsbaserade våldet och att lyfta fram jämställdhet mellan könen som en säkerhetsfråga är inget som prioriteras och tragiskt nog är inte ens hemmet en säker plats för kvinnor då en kvinna mördas av sin partner var fjärde dag i Colombia[1].

Det är som sagt svårt att inte bli upprörd och frustrerad när ojämställdheten och sexismen blir så påtaglig. Jag är dock medveten om att denna korta beskrivelse av ett stort och komplext fenomen är mina iakttagelser tolkade utifrån min sociala bakgrund. Men jag menar ändå att det finns orättvisor och maktstrukturer som oavsett var i världen de sker och oavsett i vilken kulturell kontext utgör ett hot mot en viss grupp och därför måste ses för vad det är och uppmärksammas. Jag tror tyvärr att det är lång väg kvar innan normer och strukturer förändras i Colombia och som det ser ut nu fortsätter männen att dominera det offentliga rummet och mycket mer.

[1] http://www.elespectador.com/noticias/nacional/cada-cuatro-dias-muere-una-mujer-manos-de-su-pareja-articulo-539449