PeaceWorks

Menu

Intervju med tidigare biståndsrådet vid Svenska ambassaden i Bogotá – Annika Otterstedt

Annika Otterstedt jobbade som biståndsråd på Svenska ambassaden i Bogotá under några av de år fredsförhandlingarna mellan den colombianska regeringen och FARC-gerillan pågick. Hon var även på plats i Cartagena när fredsavtalet skrevs under. Sverige var ett av de länder som var mest involverade i förhandlingarna och har en viktig roll i fredsarbetet i Colombia än idag. Jag har intervjuat Annika för att få en större förståelse för vilken roll Sverige hade i fredsförhandlingarna och hur hon ser på fredsavtalet idag.

Vad hade Sverige och Svenska ambassaden i Bogotá för roll i fredsförhandlingarna?

– Sveriges ambassad bidrog både politiskt och finansiellt till det fredsförebyggande arbete som föregick fredsavtalet 2016. Svenskt bistånd till Colombia har under många år varit fokuserat på fredsprocessen. Sverige och svenskt bistånd bidrog med experter på kvinnor, fred och säkerhet, som åkte till Havanna och direkt föreslog skrivningar i själva fredsavtalet. Sverige finansierade även och hade en aktiv dialog med de FN-organisationer som också arbetade gentemot fredsförhandlingarna i Havanna, genom att bland annat ge stöd för dialog mellan parter i konflikten på både lokal och nationell nivå samt civilsamhällets deltagande i försoningssamtal både i Colombia och där förhandlingarna hölls på Kuba. Svenskt bistånd spelade en mycket viktig roll för etablerandet av lokala samtalsplattformar för att gynna fredliga lösningar i konfliktområden, uppbyggandet av civilsamhällesorganisationer med fokus på jämställdhet och kvinnors deltagande i fredsförhandlingarna samt betoningen på offrens roll och rätt till kompensation i konflikten, säger Annika.

Samtidigt som fredsförhandlingarna pågick i Havanna hade Sverige förmodligen det största stödet till civilsamhället i Colombia, hävdar Annika.

– Sverige möjliggjorde tillsammans med bl. a. UNDP samtal och lösningar på lokal och regional nivå. Det kunde handla om konflikter om land och vatten eller konflikter som handlade om att någon part odlade illegala grödor medan någon part inte ville det. Sverige finansierade och initierade dialog mellan parter och såg även till att olika offer för konflikten fick åka till Havanna och träffa både gerillan och staten. Det handlade till exempel om personer som förlorat familjemedlemmar eller blivit av med sin mark eller andra tillhörigheter. Sverige finansierade och föreslog även att den colombianska staten skulle bygga upp en enhet för återbördande av mark och en enhet för offer för konflikten. De två enheterna finns kvar idag och har lett till att många människor känt att de har blivit lyssnade på och även till att många har fått tillbaka sin mark.

– Tillsammans med Sveriges ambassadör reste jag till Havanna och pratade med FARC, och under samtalen blev det tydligt att de inte förstått vilken stor roll Sverige spelat i fredsförhandlingarna. När folkomröstningen senare skedde och det colombianska folket röstade nej till fredsavtalet skrevs det om. I det omskrivna och nu gällande fredsavtalet har Sverige fått en tydligare och mer omfattande roll. De punkter där Sverige står som ansvarig eller delansvarig är jämställdhet, offer för konflikten, försoning samt civilsamhället. Som biståndsråd, tillsammans med andra givare och regeringen, medverkade jag till skapandet av de fyra fredsfonderna, som i sig har varit centrala för att kunna realisera förväntningarna och löftena efter de 5–6 år långa förhandlingarna och därmed förhindra ytterligare bitterhet bland de inblandade parterna, säger Annika.

Vilka utmaningar fanns under fredsförhandlingarna och hur ser du på fredsavtalet nu, fem år senare?

– Den ena utmaningen handlar om grundorsakerna till själva konflikten, nämligen de enorma ojämlikheterna och sociala orättvisorna samt orättvis tillgång till mark, men också den frustration och den sorg som konflikten lett till under så lång tid hos alla parter, framförallt hos civilbefolkningen. Oavsett om du pratar med regeringsföreträdare, civila i samhället eller gerillan, så har alla blivit drabbade på flera olika plan. Många har blivit indragna i konflikten mot sin vilja, vilket gör konflikten väldigt komplex. För FARC handlade det också om de egna medlemmarna, som i många år levt i en väldigt begränsad värld, där de inte levt i samhället utan i konflikt med det egna samhället. Därmed hade de till stor del varit distanserade från andra medborgare. I grund och botten ville och vill fortfarande många colombianer ha det bättre och mer jämlikt, men inte på bekostnad av människors liv.

– En annan utmaning var att under halva tiden som fredsförhandlingarna pågick krigade parterna emot varandra. Medan förhandlingarna pågick i Havanna var merparten av FARC i Colombia och krigade och flera av de stora FARC-ledarna blev dödade under tiden som förhandlingarna pågick. En annan utmaning var att de FARC-representanter som satt och förhandlade i Havanna blev exkluderade från sina medkombattanter i Colombia, vilket medförde att de på sikt fick väldigt olika syn på livet. När fredsavtalet väl slöts valde en del av dem en civil politisk väg och sitter idag i Colombias parlament. Medan några av FARC-ledarna inte klarade av att komma tillbaka till Colombia utan att falla tillbaka i gamla spår. Detta spädde på den kritik som redan fanns till avtalet, och som ställde frågan om det verkligen var värt att sitta och förhandla i sex år, när människor ändå föll tillbaka i konflikter. En förhandling som också var väldigt dyr.

Men mycket positivt har hänt, menar Annika.

– På lång sikt tror jag att de kostnader i mänskligt lidande och förlorat kapital, som konflikten har orsakat och fortfarande orsakar, kan leda till att människor får en ökad förståelse för varandras olika situationer och att man ändå kan nå någon typ av försoning. – Sverige jobbar fortfarande aktivt med fredsprocessen i Colombia, till exempel med jämställdhet, återbördande av mark och försoning. Det har dock varit svårare under de senare åren, eftersom den nuvarande politiska ledningen i Colombia inte är densamma som vid tiden för avtalet. Med ett internationellt stöd har många soldater som lämnat tillbaka sina vapen blivit återintegrerade i samhället och kunnat utbilda sig eller starta kooperativ med stöd av svenskt civilsamhälle med flera. Men det är svårt med återintegrering, eftersom det handlar om människor som under lång tid skapat rädsla och samtidigt levt exkluderade från och stigmatiserade av samhället, säger Annika.

Historiskt sätt har mycket hänt, menar Annika.

– Många människor har insett att de socioekonomiska förhållandena i landet måste ändras för att på sikt skapa möjligheter till en mer fredlig utveckling. Det kvarstår dock stora utmaningar. Bland annat med kokaodlingarna, som fortfarande är en stor inkomstkälla för många människor som inte har andra alternativ och som inte nås av statens samhällsservice eller beskydd. Effekterna av konflikten har alltså inte lösts och ej heller grundorsakerna till den. Beväpnade illegala grupper orsakar mycken skada och fortsätter att skapas, bland annat eftersom det florerar så mycket vapen och möjligheter att tjäna pengar på kokaodlingar. Colombia är ett land som levt med och i konflikt under så lång tid att den nästan blir självgenererande. Desto viktigare att fortsätta med svenskt stöd till de aktörer, som verkligen kämpar för ett liv i fred med drägliga och hållbara levnadsvillkor, så att de goda krafterna kan vinna, avslutar Annika vårt samtal.