PeaceWorks

Menu

Fred, motstånd och relationen mellan kriget och patriarkatet

”Vi kommer inte att förlora! Det här är chansen för fred!”, utropade Colombias president Juan Manuel Santos den 23 september i år, strax efter att ha skakat hand med FARC-ledaren Timochenko. Med 32 månader av fredsförhandlingar i Havanna bakom sig, är nu kanske verklig fred och rättvisa i Colombia mer tänkbart än någonsin. Om allt går som planerat ska ett fredsavtal skrivas under den 23 mars 2016, och den amerikanska kontinentens mest långvariga krig kommer officiellt komma till ett slut. Men hur påverkar nästan 70 år av politiskt våld och 50 år av inbördeskrig ett samhälle och dess folk? I över fem decennier har våldet hållit det colombianska folket som gisslan, och har skapat nästan en kvarts miljon offer, där fyra av fem varit civila. Det skriver det statliga Centro de Memoria Historica i sin rapport Basta Ya! (Det räcker nu!) från 2011. De som förhandlar om fred på Kuba – staten och FARC – är inte de enda historiska eller nuvarande krigsaktörerna; förutom övriga gerillagrupper finns även paramilitära grupper, trots att de numer är olagliga. Samtliga, inklusive statsmilitären som är Latinamerikas näst största, ägnar sig och har ägnat sig åt tvångsrekrytering av ungdomar. Konflikten har inneburit ett tvångsdeltagande i kriget för nästan alla colombianer, vare sig det är genom att bära vapen som del i en av många väpnade grupper, eller om det är som utsatt för gruppernas våld och försök till kontroll. Konflikten har satt djupa spår i landets funktion och minne, och har skapat ett högmilitariserat land.

Så vad innebär denna militarisering, i förlängningen, för det Colombianska samhället? ”Vi förstår militarism som överförandet av krigets logik till samtliga sfärer av livet”, säger Nicolas Rodriguez, en aktivist inom den antimilitaristiska ungdomsorganisationen Acción Colectiva de Objetores y Objetoras de Conciencia (ACOOC). Han menar att militär logik, såsom idéer om naturliga hierarkier och användandet av våld som enda rimliga metod för att lösa konflikter, har kommit att genomsyra skolan, familjerelationer, gatulivet och politiska relationer i Colombia. ”Det skapas en dikotomi, där du antingen är min vän eller fiende”, fortsätter han, och förklarar hur militarismen skapar ett system av uppfattningar och praktiker som främjar lydnad och homogenisering. Om du har annorlunda uppfattningar än vad som är accepterat, så utgör du en fiende och måste domineras till underkastelse.

Denna förståelse av inbördeskriget som något med djup inverkan på sociala och ekonomiska relationer är den vägledande stjärnan i de antimilitaristiska folkrörelserna i Colombia. Den civila kampen för fred handlar därför om så mycket mer än en överenskommelse på Kuba eller frånvaron av väpnad konflikt. Idén om fred i Colombia – ett land där majoriteten av befolkningen aldrig upplevt den – är radikal. Den är antimilitaristisk, oppositionell, och inrymmer allt från social rättvisa till rörelsefrihet, medbestämmande och jämlikhet. Just därför kanaliseras en stor del av ungdoms- och sociala rörelser genom den antimilitaristiska fredskampen, vare sig det gäller transrättsaktivism, ett hiphopkollektiv eller stadsdelsorganisering. Många är de ungdomar i Colombia som kräver fred, och framförallt sitt deltagande i konstruktionen av den.

En av dessa ungdomar är ovan nämnda Nicolas, som likt många andra som antingen jobbar eller har kontakt med ACOOC, har deklarerat sig själv som samvetsvägrare. Att vara samvetsvägrare innebär att en på grund av ideologiska, politiska eller religiösa skäl motsätter sig att göra något som bestrider ens övertygelser. Att samvetsvägra är en konstitutionsskyddad rättighet i Colombia. Vad Nicolas och andra samvetsvägrare gör är att utöva den rättigheten kontra den obligatoriska militärtjänstgöringen, och kravet på att inneha ett så kallat Libreta Militar, eller ”militärkort”. Militärkortet innebär förenklat att en antingen genomfört militärtjänst, eller betalat en kvotsumma pengar till militären och står till förfogande som del i en reservtrupp. Fram tills för ett litet tag sedan krävdes detta dokument både för att kunna ta ut sin universitetsexamen och for att få anställning inom offentlig forvaltning. Samvetsvägrarna är de som inte vill stödja kriget, varken med ekonomiska medel eller med sin kropp. Diego Quiroga, som också jobbar tillsammans med ACOOC, säger att ”la libreta militar är en manifestation av de militaristiska logikerna som har trängt in i det colombianska samhället”. Enligt honom är det är ett dokument av ”social kontroll som försöker begränsa våra fundamentala rättigheter”. Trots denna hållning är det många inom rörelsen för samvetsvägrare som av nödvändighet tvingats, på ett eller annat sätt, anskaffa militärkortet.

Förutom den konkreta vägran att bära vapen och delta i kriget, är samvetsvägran också ett motstånd mot den väpnade konfliktens och militärens, som Nicolas uttrycker det, ”machofabrik som lär oss att livet är underkastat dessa logiker av dominans, och att man vinner genom maktutövande över andra människor”. Just denna koppling, mellan ”machofabriken” och militarismen är central. Det kanske uttrycks bäst med ett stående colombianskt uttryck: pojkar går med i armén för att bli män. ”Maskulinitetsidealet i Colombia är en krigare. Det är jag emot världen, och jag är starkare i min kamp mot världen när jag är en dominant machoman”, fortsätter Nicolas. ”Det här är krigets konsekvenser, det låter oss inte samexistera. Därför måste vi som antimilitarister synliggöra denna maskulinitet inte som något heroiskt, utan som något problematiskt som kommer hindra oss från att skapa fred”.

Denna dynamik kallas ofta inom den breda antimilitaristiska rörelsen i Colombia för milipatriarkatet: den sociala konstruktionen av maskulint kodad styrka och dominans, och den intima förbindelsen mellan patriarkatet och militarismen. Red Juvenil de Medellin, ett antimilitaristiskt och feministiskt nätverk, förklarar det i sin rapport Prácticas de desobediencia y resistencia al patriarcado y al militarismo som ”basen för den sociala ordning som stödjer materiella och symboliska orättvisor”. Många kvinnliga fredsaktivister i Colombia väljer därför också att benämna sig själva som samvetsvägrare, trots att endast unga män i teorin är underkastade den statliga obligatoriska militärtjänstgöringen (övriga väpnade grupper rekryterar även kvinnor under banderollen ”jämställdhet”).

”Jag vägrar vara delaktig i reproduceringen av de patriarkala praktiker som stödjer ojämlikhet och exkludering”, skriver Alejandra Londoño i sin deklaration för samvetsvägran. Deklarationen är en av ett flertal som finns samlade i War Resisters Internationals antologi (2010) över kvinnliga samvetsvägrare. Andrea Ochoa, en annan colombiansk samvetsvägrare, argumenterar att trots att rollen för kvinnor inom rörelsen för samvetsvägrare vid första anblick inte framstår som självklar, så spelar deras deltagande en enormt viktig roll, där antimilitarismen grundar sig i en förståelse för strukturella och sociala orsaker till den väpnade konflikten. Framförallt spelar kvinnor en stor roll i framtagandet av alternativ och byggandet av fred.Estefanía Gómez Vásquez, en av grundarna till ACOOC, skriver i sin deklaration att hon genom att samvetsvägra ”inskriver en annan historia på sin kropp”, att hon ”visar att krig inte är metoden genom vilken hon vill relatera till andra”. Kvinnor har, argumenterar de, breddat både problemförståelsen av och de föreslagna strategierna mot kriget och dess sociala verkningar i Colombia.

Kvinnor i Colombia skrivit in sig själva i den antimilitaristiska kampen som samvetsvägrare, men de ställer också krav på sina manliga kamrater. I maj 2015 hölls ett möte för kvinnliga samvetsvägrare i Bogotá, där det bland annat fastslogs att för att konflikten och våldet ska få ett slut, så krävs inte bara kvinnors deltagande – män måste också börja ifrågasätta konstruktionen av sig själva och sin maskulinitet. I enlighet med denna insikt jobbar också många fredsaktivister i Colombia med vad som kallats för nya maskuliniteter. Inom ACOOC har det nyligen startats upp en mansgrupp som de kallar Antimilitaristiska Maskuliniteter. Gruppen möts regelbundet för att diskutera, försöka omformulera och dissekera sin egen konstruerade maskulinitet. ”Vi måste omkonstruera supermachoidealet som bygger på en militär logik, och hitta alternativa maskuliniteter som kan ge oss ett antimilitaristiskt fokus, och vi måste öppna upp chansen för dessa reflektioner i vårt arbete med ungdomar”, förklarar Nicolas.

Han berättar vidare om möten han haft med unga killar som blivit utsatta för eller riskerat tvångsrekrytering, och som söker efter alternativ. ”Jag hade ett jättefint utbyte med en kille från Suesca, en mindre stad utanför Bogotá som var intresserad av samvetsvägran. Vi började diskutera kriget i mer generella termer, och kom in på machoideal och våld. Han vart förstummad och sa att han aldrig hade tänkt på det innan, men blev väldigt övertygad om att han ville bidra till förändring. Sådant är riktigt inspirerande”.

Och trots de nya framgångarna som nåtts under fredsförhandlingarna i Havanna, så är det få aktivister eller människorättsorganisationer som villigt pratar om en potentiell postkonflikt. De eventuella uppgörelserna som kommer resultera av dialogerna kallas hellre för post-avtal, för att tydligt markera att fred inte nödvändigtvis följer på ett avtal mellan staten och FARC. Fred innebär en social process av förändring och deltagande, där även de civila offren för konflikten får uppgörelse. ”Även om vi nu kommer in i en era av post-avtal, så fortsätter den sociala konflikten som skapats under många år av krig med en logik baserad på patriarkal dominans och våld. Och innan vi problematiserar denna verklighet, kommer vi inte avancera särskilt mycket”, avslutar Nicolas.

Källor:

Bergquist, Charles; David J.Robinson (1997–2005). “Colombia” Microsoft Encarta Online Encyclopedia 2005. Microsoft Corporation. Archived from the original on 2009-10-31. Retrieved April 16, 2006.“On April 9, 1948, Gaitán was assassinated outside his law offices, in downtown Bogotá. The assassination marked the start of a decade of bloodshed, called La Violencia (The Violence), which took the lives of an estimated 180,000 Colombians before it subsided in 1958.”
The transfer of power in 1946 ignited tensions between the Liberal and Conservative parties, resulting in violent political conflict, particularly in rural areas.