Fältpraktikanter
Colombias så-kallade fred och den Globala Nordens extraktiva krigföring

Colombias så-kallade fred och den Globala Nordens extraktiva krigföring

Vad menar vi med ordet fred? Vad gör ett fredsavtal? Vilken makt har det, att förändra saker på riktigt? Vems intressen lyser starkast genom avtalets implementering – eller brist därav? Kan vi kalla det fred, när olika typer av krigföring består? 

Som praktikant hos PeaceWorks och den lokala freds-, kommunikations- och ungdomsorganisationen La Otra Juventud, på plats i Bogotá mellan januari och juli 2022, var detta ett av de teman jag stötte på allra först: frågan om utökad extraktiv verksamhet på colombiansk mark bland de stater som på olika vis hjälpt till att förhandla fram och förverkliga fredsavtalet. För att ge svar på frågan ”Vad hände med freden?” tittar jag i denna kommentar närmre på hur fortsatt extraktiv krigföring komplicerar vår bild av Colombia som ett land i fred. 

Fred är bra för business – men är business bra för fred? 

2016 skrevs fredsavtal mellan Colombias regering och FARC-EP, den största av de många väpnade gerillagrupper som deltagit i konflikten. Avtalet kom efter mer än sex årtionden av utdragen krigföring. Trots många motgångar och ett något försiktigare resultat efter att en debatterad folkomröstning tvingade igenom en omskrivning, ansågs avtalet ändå som historiskt när det äntligen skrevs under. Vad har hänt sedan dess? Sex år senare, hur ser den så kallade freden ut? Mer specifikt, vilka intressen verkar tjäna på avtalet? Hur påverkar detta det colombianska folket – de den så kallade freden är menad att tala till och verka för? Intensifierad internationell extraktivism håller ett av svaren på dessa frågor. 

Alltmedan klimatkrisen når ständiga nya kulmen, fortsätter multinationella företag och västerländska regeringar sin utvinning av Colombias naturresurser. Emfas ligger på kol och industri-viktiga mineraler för export, med förödande sociala och ekologiska konsekvenser inte bara för lokalbefolkningen, utan hela landet och världen i stort. Den nya regeringen – historisk likväl för Colombia som resten av kontinenten – lovar nya tag för klimatet och mot miljöförstöring, men inbjudan till utländska ekonomiska och nationella intressen gick iväg redan innan fredsavtalet och har bara mottagits allt ivrigare sedan dess. 

Gruv- eller utvinningsindustrier, var de än verkar i världen, för med sig alldeles särskilda typer av politiska, ekonomiska, ekologiska och militära ekosystem. Så kallad ‘extraktivism’ – en samlingsterm för den verksamhet som krävs för att utvinna naturresurser – är nästan alltid en militariserad process. Gruvdrift kräver tillgång till stora landområden och rätten till dess förstörelse, samt stora mängder både energi och billig arbetskraft. Denna tillgång kräver i sin tur en om- (ofta tvångs-) förflyttning av lokala samhällen och förstörandet inte bara av själva gruvområdet utan även skog, vattendrag och annan kringliggande natur som bland annat används som dumpningsplats för en enorm mängd giftigt utvinningsavfall. Men lika gammal som gruvindustrins historia, är historien om dess motstånd. Där det finns en gruva, finns det nästan alltid en motståndsrörelse. Ofta består dessa av en kombination av lokalbefolkning, miljö-, mänskliga rättigheter och andra aktivistiska nätverk. Som respons mot anti-gruvkampanjer agerar staten och gruvföretagen tillsammans i vad forskare och aktivister kallar den extraktiva krigföringscykeln. Denna cykel består av ett kretslopp i vilket stater och privata gruvföretag använder olika former av direkt och indirekt våld för att kontrollera eller oskadliggöra det motstånd som uppstår i spåren av deras verksamhet. Utvinningsindustrier är alltså inte bara beroende av ett ekologiskt våld (mot naturen) utan även sociala och direkt militära typer av våld

Med sina rika depåer av ickeförnybara naturresurser har Colombia sedan länge varit en guldgruva (pun intended) för gruvindustrin. Det finns stora mängder utvinnbart guld, kol och petroleum men också nickel, koppar, marmor, kalksten och smaragder. I ett land med kontinentens högsta antal mord på sociala ledare, är våldet som följt i gruvindustrins kölvatten av samma proportioner. Miljöaktivister lever under ständiga hot, både från paramilitära, gerilla och statliga styrkor. Antalet mördade miljökämpar slog nya rekord 2021. Fackrepresentanter och land-försvarare direkt kopplade till nätverk som motsätter sig gruvindustrin är speciellt utsatta. Här spelar inte bara hot från staten, beväpnade grupper och kriminella nätverk in, utan även (in)direkta påtryckningar från de multinationella gruvbolagen själva (vilka ofta bibehåller nära relationer till paramilitära grupper). 

Både nationell och internationell (legal och illegal) gruvdrift har försiggått i Colombia sedan länge. Men bristande infrastruktur, unika geografiska förhållanden och de många årtionden av konflikt har gjort åtkomsten till många resursrika områden begränsad, framförallt för utländska investerare som behövt väga säkerhetskriterier och infrastrukturkostnader mot fördelarna med den potentiella utvinningen. Detta förändrades med fredsavtalet. (Viktigt att komma ihåg är dock att fredsavtalet aldrig var ämnat att rubba eller uppröra den colombianska ekonomiska modellens privilegierande av utländska investeringar och export för tillväxt och stabilitet.) Väl officiellt ”i fred”, kunde Colombia skrivas om som ett land inte bara säkert för, utan också i behov av, utländsk investering, utveckling och uppbyggnad. Som den internationella valutafonden (IMF) själva beskrev läget i Colombia just när avtalet slutits, ”Fred är bra för business”. Men vill alla internationella investerare Colombias bästa? Stärker verkligen utländska företags närvaro på colombiansk mark, freden som landet slagits för så länge? Med gruvindustrin i åtanke, känns svaren på dessa frågor inte så självklara.   

Kol, europeisk energisäkerhet och lokalt motstånd  

Har du någonsin undrat över hur till exempel nordeuropéers moderna livsstil hänger ihop med skenande klimatförändringar/orättvisa, klimatkolonialism, geopolitiska konflikter och lokala våldsspiraler? Förmodligen inte, men detta är en fråga vi måste börja ställa. Ett bra fönster in i detta samband hittar vi i kol. Colombia är Latinamerikas största kolproducent, hem till 80% av kontinentens produktion, och ligger även i topp globalt. Ändå står kol endast för 10% av Colombias egen energiförsörjning. För vem utvinns så allt kol? Mycket exporteras idag till asiatiska marknader, men under de tre senaste decennierna har en majoritet gått till Europa. ”Snälla” gruvdriftslagar i kombination med statens emfas på exportindustri för att locka till sig internationella investerare, har gjort Colombia ett tacksamt land för europeiska gruvbolag. Detta ringar än mer sant i svallvågorna efter Rysslands invasion av Ukraina. När tillgången till rysk kol strypts med det pågående kriget, sökte sig europeiska stater utanför kontinenten för att säkra sin energiåtkomst inför den kommande vintern – Colombia hamnade högt på listan. Detta efter att Colombia redan dubblat sin kolexport till nordvästra Europa i början på året, på grund av försenad rysk frakt. 

Nästan all Colombias kol finns i La Guajira nordost i landet, på gränsen till Venezuela. Där finns en av Latinamerikas största öppna kolgruvor, Cerrejón. Marken ägs av den colombianska regeringen, men själva produktionen has hand om av ett privat konsortium, Cerrejón Coal Company, bestående av gruvbolagen BHP Billiton, Anglo American och Glencore. Alla tre bolag är registrerade på Londons börsmarknad, med huvudkontor i Storbritannien, Schweiz och Australien. I La Guajira råder utbredd fattigdom och befolkningen är mestadels Wayúu (en urfolksgrupp) och Afro-Colombiansk. I likhet med andra gruvområden i Colombia och resten av världen, är det just dessa grupper som fått lida mest av Cerrejóns intågande på deras mark. Konsekvenserna är många, från landgrabbing och tvångsförflyttningar, till polisvåld, mordhot och attacker, förgiftat dricksvatten och obrukbar jord. De miljö- och hälsorelaterade effekterna av Cerrejón har påverkat lokalbefolkningen “på cellnivå”, hävdar Global Legal Action Network (GLAN). Osynliga utsläpp från gruvdriften i kombination med höga mängder kvicksilver och bly från dumpningen av giftigt avfall i vattendrag och floder, har lett till ögonskador, tidig födsel, hjärtsjukdomar, nedsatt andningsfunktion och ökad risk för cancer

“Vi betalar med våra liv. Vi betalar med vår kultur. Vi betalar med hotet om vår utrotning… Bara för att vi försvarar denna lilla markyta som brukade ge oss tillräckligt att äta.  

Jakeline Romero, 2016

Närvaron av företag som BHP, Anglo American och Glencore, och deras extraktiva krigföring i Colombia belyser inte bara hur svajig den faktiska freden upplevs på marken – till och med i sin negativa benämning, det vill säga, avsaknaden av våld – utan pekar även på hur internationella intressen tillåts urholka och underminera Colombias demokrati. Som svar på år av kampanjande för beskyddandet av Wayúus och andra lokala gruppers rättigheter, och mot den fortsatta förstörelsen av den för lokalbefolkningen livsviktiga Brunofloden, beslutade Colombias övre domstol 2017 mot bolagens plan på att utvidga Cerrejón. Bolagen svarade med att stämma den övre domstolen och lyckades, genom olika hemliga överenskommelser som förhandlades utanför Colombias nationella lagsystem, kringgå förbudet. 

Sverige står inte utanför denna process. Vattenfall var länge en av Cerrejóns största kunder. I över 20 år har också AP-fonderna – det vill säga svenska pensionssparare – investerat i dessa bolag till ett värde av 1,5 miljarder kronor. Svenska pensionspengar bidrar så inte bara till torka, undernäring, luft- och vattenföroreningar, tvångsförflyttningar och våld mot lokala samhällen och miljöaktivister, utan även till undermineringen av Colombias juridiska system och demokratiska kredibilitet.  

Slutsats: Fred för vem?  

Vad hände med freden? Hur komplicerar eller påverkar dessa perspektiv vår idé om den så kallade freden som kom med signeringen av fredsavtalet och det formella slutet på konflikten? Vad kan uppmärksammandet av sådana här praktiska exempel på vad avtalet möjliggjort eller lämnat fortsatt plats till, lära oss om just hur komplex verkligheten är i relation till fredsprocesser? Vad är det för fred vi talar om där staten och internationella aktörer sätter ett högre pris på Europas energitillförsel och gruvomsättning än på respekten för mänskliga rättigheter och miljöomsorg bland Colombias lokalbefolkning?  

Utvinningen av fossila bränslen och industri-viktiga mineraler av utländskt ägda företag för export och det motstånd och den militarisering som följer, komplicerar bilden av Colombia som ett land i fred. I spåren av det pågående kriget i Ukraina och Europas energikris, har även graden till vilken Colombia självt inte styr över förutsättningarna för den egna freden belysts alltför väl. Dessa är frågor vi måste ställa oss för att ha en chans att förstå på djupet vilka intressen och maktrelationer som på olika vis styr möjligheterna till fred i ett land som Colombia. Det ökade intresset för kolutvinning för att skydda andra staters energisäkerhet och värma människors hem i den Globala Norden – med miljöförstöring, ekologiskt förfall, nedsatt hälsa och (in)direkt våld mot lokala samhällen som följd – exemplifierar väl den mörka sidan av dagens globala beroenderelationer, och dess kostnader för lokala fredskamper.   

PeaceWorks Sverige och Colombia, samt lokala samarbetsorganisationers, arbete för en hållbar positiv fred i Colombia löper i linje med kampen som förs mot den fortsatta extraktiva krigföringen i Colombia. En krigföring som inte försvann utan snarare trappades upp efter att landet formellt sett lämnade en era av konflikt för en ny tid av fred. Den krigföring som den Globala Norden – däribland den svenska regeringen, dess behjälplighet i den colombianska fredsprocessen till trots – är aktivt delaktig i. Med detta menar jag inte att likställa ansvariga europeiska regeringar med våldsaktörer. Istället hoppas jag att genom dessa frågeställningar – om betydelsen av fred när ekonomiska och nationella intressen privilegieras över sociala och ekologiska rättigheter, ofta med militära och polisiära medel – väcka tankar och samtal kring vad fred är, vad vi vill att hållbar fred ska vara och hur andra länder kan ta sitt ansvar för dess förverkligande. 

Vill du veta mer?  

Tips på grupper i och utanför Colombia som motsätter sig fortsatt gruvverksamhet i landet, för att främja urbefolkningsrättigheter, mänskliga rättigheter, anti-korruption, fred och miljöarbete: Sintracarbón; CAJAR; CINEP; Alianza Colombia libre de Fracking; Global Legal Action Framework (GLAN); Colombia Solidarity Campaign; London Mining Network

För mer läsning om konsekvenserna av och debatten kring olika typer av gruvdrift i Colombia: 

För fler perspektiv på hur länder som Sverige kan främja hållbar fred i Colombia:

Nico Edwards

sv_SESV_SE