En egendomlig blandning av nyfikenhet och nedstämdhet infinner sig och kryper runt i kroppen morgonen den 26 februari 2020. Den här morgonen återuppväcker det colombianska nyhetsflödet den på dagen 30 år fyllda händelse som vände upp och ned på min och flera andra familjers vardag, och gjorde ett avtryck på hela landet. Myndigheternas och andra aktörers diskreta ansträngning att förpassa förloppet till de bortglömda och förbisedda kulissernas rum tycks för stunden vara lönlöst. Plötsligt fylls istället hela mitt väsen av dess närvaro och i 26 år avvaktande tårar tränger hejdlöst igenom i samband med att jag på molekylnivå görs påmind om de 30 år av lidande, orättvisa och straffrihet mina nära har fått utstå. Historien sammanstrålar och väller upp inombords med den samtida och våldsamma brutalitet som dagligen kastar sin skugga över ett ungt men uppenbart dammigt och negligerat fredsavtal, som aldrig fick den politiska omsorg det förtjänade.
En egendomlig blandning av nyfikenhet och nedstämdhet infinner sig och kryper runt i kroppen morgonen den 26 februari 2020. Den här morgonen återuppväcker det colombianska nyhetsflödet den på dagen 30 år fyllda händelse som vände upp och ned på min och flera andra familjers vardag, och gjorde ett avtryck på hela landet. Myndigheternas och andra aktörers diskreta ansträngning att förpassa förloppet till de bortglömda och förbisedda kulissernas rum tycks för stunden vara lönlöst. Plötsligt fylls istället hela mitt väsen av dess närvaro och i 26 år avvaktande tårar tränger hejdlöst igenom i samband med att jag på molekylnivå görs påmind om de 30 år av lidande, orättvisa och straffrihet mina nära har fått utstå. Historien sammanstrålar och väller upp inombords med den samtida och våldsamma brutalitet som dagligen kastar sin skugga över ett ungt men uppenbart dammigt och negligerat fredsavtal, som aldrig fick den politiska omsorg det förtjänade.
Massakern den 26 februari 1990 i byn Cimitarra i Colombia var inte bara ett attentat mot min farfar Miguel Ángel Barajas, vice ordförande i fredsrörelsen Asociación de Trabajadores Campesinos del Carare (ATCC), hans kollegor Josué Vargas och Saúl Castañeda, samt journalisten Silvia Duzán. Det var även ett attentat mot yttrande-, press- och föreningsfriheten, mot fred, mot mod, mot medmänsklighet och mot rätten till och kärleken för jorden. Den fysiska avsaknaden av min farfars liv i mitt eget kompenseras av min fars och andra familjemedlemmars berättelser. Genom dessa korrigeras de ofullständiga och bräckliga mediala skildringarna och jag lär känna delar av en unik och enastående människa som lämnade varma spår hos dem han delade sitt alltför korta liv med. Miguel Ángels liv avslutades vid 45 års ålder av män som betraktade hans egenskaper och exceptionellt framgångsrika fredsprojekt som ett hot mot den rådande maktordningen – hans karismatiska, skarpsinnade, och opinionsbildande karaktärsdrag var precis de kännetecken som riskerar att omkullkasta den regerande korrupta oligarkin och dess allierade paramilitära nätverk. Samma fåmannavälde som regerat det colombianska samhället under decennier av krig med miljontals offer. Ett krig som fortsätter än idag, trots det uppmärksammade fredsavtalet mellan FARC-gerillan och den colombianska staten. En ordning där morgondagens fredsinitiativ undanröjs genom noggranna, systematiska och inhumana tillvägagångssätt och där min farfars öde och historia ånyo upplevs gång på gång av andra familjer i samtidens Colombia.
Och det är framförallt det där sista som bränner i bröstet och fyller rummets partiklar med hopplöshet, frustration och förtvivlan: Den eviga och eländiga våldsspiral som göder sitt eget bränsle i ett förlopp som inte tycks ha något slut och vars början ingen verkar minnas. Det är enkelt att fråga sig vad ett papper med en fredstitel och symboliska signaturer är, när vardagens verklighet bär titeln korruption och signeras i blod? Vad är blott ett fredspris från norska nobelkommittén, när priset som betalas för ”freden” är sociala ledares liv? Vad är västerländska regeringars berömmande yttranden, när företag från dess länder utsuger naturresurser och lämnar utmärglade och hungriga invånare åt liberalkonservativa vargar? Vad är klichéartade lovord om välstånd från samma vargar, när de samtidigt målmedvetet bakåtspolar bandet för att generera evigt självupprepande historier av våld och straffrihet, i vilka de själva är de enda vinnarna? När situationen i vissa delar av Colombia årtionden senare är värre än 1990- och 2000-talens mörka decennier?
Jag minns svenska och andra västerländska mediers rubriker 2016 i samband med att fredsavtalet genomfördes. Särskilt fastnade en artikel från DN på näthinnan som med rubriken ”Fred i sikte efter 50 års krig i kokainets Colombia” reproducerade den mest klassiska stereotypen om landet och dess befolkning. Men trots den problematiska porträtteringen är svepande yttringar om ”kokainets” och ”krigets” land inte det jag starkast reagerat på. Främst förundras jag snarare över uppfattningen att fred mellan regeringen och FARC faktiskt innebär just det – Freden med stort F för hela Colombia. Kanske beror denna naiva föreställning på att gerillan blivit föremål för medial och mytomspunnen uppmärksamhet; en möjlighet att reducera den komplicerade konfliktdynamiken till en begripbar berättelse med en enkel dualism, anpassad till ett click bait-baserat medielandskap. I okänd grad av medvetenhet sprang internationell media den colombianska statens ärende genom att reproducera narrativet som staten en gång planterat: FARC som konfliktorsakernas enda ansikte.
Verkligheten är en annan. Att FARC är allt annat än ensam på spelplanen blev tydligt samband med gerillans nedrustning och tillbakagång. Resultatet är ett maktvakuum om vilket högerextrema paramilitärer, gerillor som ELN och EPL, den nationella armén och polisen, samt icke-politiskt tillkännagivna knarkkarteller strider med och mot varandra. De tydligaste konsekvenserna blir ytterligare bränsle i våldsmaskineriet och att civilbefolkningen som så brukligt är de största förlorarna. Hittills har en social ledare mördats per dag i Colombia under 2020. Liksom mordet på Miguel Ángel ödelägger dessa attentat inte bara individers liv reducerade till siffror, utan hela historier, fredsprocesser och flera års förlopp av förtroendebyggande. Nästan 8 miljoner colombianer är så kallade internflyktingar och de flesta har inte fått någon kompensation trots att årtionden har passerat sedan de tvingades bort från sina marker. Ekonomin har under de senaste åren gått som tåget men närmare hälften av de som arbetar i den formella sektorn tjänar inte mer än minimilönen på runt 2500 kr i månaden. Arbetslösheten (ca 10%) har inte avtagit och ungdomsarbetslösheten på omkring 20% resulterar i en perfekt rekryteringsbas för de olika väpnade grupperna. Vardagens våld får ödesdigra konsekvenser; föräldralösa barn, borttvingade och vilsna själar i ogästvänliga och främmande länder, desperation, förtryck, förakt, hat, och nya soldater som så småningom inrättar framtidens kloner av sig själva i motståndarens led. Runt, runt, runt går hjulet. FARC har begått fruktansvärda och oförlåtliga dåd mot civilbefolkningen men är långt ifrån de enda med blod på händerna. De är inte konfliktens enda brännpunkt och betydligt fler åtgärder krävs för att uppnå Freden med stort F.
I november intog uppemot en miljon människor gatorna i protest mot en regering som gör mycket lite för att implementera fredsavtalet och ännu mindre för att söka dialog med övriga väpnade grupper. Människor fick nog för längesen men fann under 2019 modet i den kollektiva motkraft en repressiv och korrupt stat föder. Protesterna har dock under 2020 tappat det momentum de hade innan årsskiftet. Enligt rykten beror det bland annat på att fackföreningsledare och andra i chefsposition för organisationer med betydande mobiliseringskraft har mutats av regerande politiker i en samhällsstruktur där korruptionen är så institutionaliserad att uppenbart jäviga transaktioner och nepotism knappt behöver förhandlas under bordet. Universitetsstudenterna är nu några av proteströrelsens sista hopp och har sedan terminernas uppstart under 2020 stått ihärdigt och kompromisslöst i flera för det mesta fredliga mobiliseringar som bemötts av mindre fredliga kravallpoliser och tårgas. Många hoppas nu att de är gnistan som föranleder brasan som omkullkastar hela den illegitima samhällsordningen och bereder vägen för en helt ny uppsättning institutioner, makthavare och fredsavtal.
För en sådan förändring krävs att lokala kritiska röster ställs i rampljuset. I Colombia finns fantastiska fredsinitiativ, ofta grundade och pådrivna av engagerade, målmedvetna och ambitiösa ungdomar som drömmer om ett samhälle med social rättvisa. Bogotábaserade ungdomsorganisationen La Otra Juventud som jag för närvarande praktiserar hos är ett utmärkt exempel – en alternativ fredsfrämjande och kritisk medieaktör på en spelplan som domineras av regeringsvänliga konservativa medier. Liknande oberoende fredliga krafter, studentrörelser och sociala ledare behöver lyftas fram och understödjas. Även internationellt stöd är av stor vikt. Det är välkomnande att FN uppmärksammar morden på sociala ledare och att svenska politiker från vänster kritiserar Iván Duques lösningsmodell, som är allt annat än ordets bokstavliga betydelse. Tyvärr får dock den colombianska regeringens program partiskt stöd från flera västerländska länder med intressen i ett land i förändring där nya möjligheter att extrahera tidigare otillgängliga naturresurser dykt upp. Sådana intressen kan riskera undergräva den nödvändiga förändring som krävs för en övergång till fred. Till ett samhälle som aldrig tillåter väpnade grupper massakrera civilbefolkningen och undanröja kritiska röster utan rättsliga påföljder. Ett samhälle där medborgarnas intressen tas på allvar och tilltron till marknadens förmåga att generera social rättvisa ifrågasätts. Där makten och rikedomar distribueras ut till periferin och de marginaliserade områdena på den colombianska landsbygden. Där det offentliga anstränger sig för att blotta sina kollegors grymheter, så att ingen familj behöver vänta i över 30 år på rättvisans gång.
—Simon Barajas Lamo, praktikant genom praktikantprogrammet på La Otra Juventud.
SV 
EN