Men hur gick det sen?

Från inbördeskrig till historiskt fredsavtal – lägesbild om situationen i Colombia efter det historiska fredsavtalet 2016.

Det colombianska fredsavtalet från 2016 ingav hopp och är i många avseenden unikt. Konfliktens offer deltog vid förhandlingsborden och bidrog till att genus- och etnicitetsaspekter inkluderades. Avtalet skulle på så vis borga för att inkludera alla de som drabbats av konflikten och vars rättigheter är centrala för möjligheterna att bygga hållbar fred.

I november 2021 fyllde fredsavtalet mellan den colombianska staten och gerillagruppen FARC-EP fem år. Avtalet var unikt i världen, och det inkluderade en integreringsprocess för FARC-EP-gerillan som skulle möjliggöra för världens då äldsta gerillagruppering att inkluderas i det civila samhället. Avtalet innebar också upprättandet av ett landsomfattande och ”Integrerande fredssystem” som verkar för att stabilisera processen för övergångsrättvisa. 

Denna text ger in inblick om hur situationen sett ut under åren efter fredsavtalet ägde rum år 2016, med fokus på människor som arbetar för att försvara mänskliga rättigheter. För att enklare kunna förstå kontexten, ges även en tillbakablick i historien för att förklara olika faktorer som bidragit till de olika konflikter som kantat Colombias historia under decennier som bidrog till att i det i slutändan behövdes inrättas ett fredsavtal i landet.

Inbördeskrig

Mellan 1948 och 1958 pågick det inbördeskrig i Colombia, denna period kallas för “La Violencia” vilket betyder “Våldet” på svenska. Denna period hade över 300 000 dödsoffer. La Violencia var främst ett krig mellan landets konservativa och liberala elit, men även lokal befolkningen drabbades hårt. På landsbygden organiserade sig bönderna i egna militära styrkor för att skydda sig. De stöttades av kommunistpartiet som fick allt starkare fotfäste på den colombianska landsbygden. 

”La Violencia” slutade 1958 med en förlikning mellan de konservativa och liberala där de enades om att dela på positionerna inom statsapparaten och styra landet gemensamt. Samtidigt förbjöd de all opposition och skapade på så sätt en gemensam front mot landets radikala krafter, och höll kommunisterna och bönderna borta från makten¹.

Gerillarörelsen

De mest framträdande och viktigaste gerillagrupperna var Colombias revolutionära väpnade styrkor, den så kallade Folkets Armé (FARC) och Nationella Frihetsarmén (ELN). De kämpade för regimskifte och ett mer demokratiskt styre i ett land där en liten elit kontrollerade stora delar av marken. Inbördeskriget mellan regeringsarmén och gerillan startade 1964 och har därefter fortgått. Kriget har kostat över 200 000 människoliv och miljoner människor har förlorat sina hem². 

Med tiden kom FARC allt mindre att förknippas med ideologi och mer med kidnappningar och droghandel – vilket också gjorde FARC till en av världens rikaste gerillagrupper. Gruppen hade, enligt den colombianska armén, 18 000 medlemmar under 2010, av vilka 9 000 beräknades bära uniform och ytterligare 9 000 civilklädda medlemmar i urbana miliser, vilket skulle innebära att de har blivit försvagade sedan president Álvaro Uribe tog makten 2002. Flertalet av gerillamedlemmarna antas finnas i de sydöstra delarna av Colombias 500 000 kvadratkilometer stora djungel och på slättlanden vid Anderna.

FARC-EP, som är det moderna namnet på gerillarörelsen, är idag inte ofciellt en rebellgrupp, utan har sedan fredsavtalet ägde rum blivit ett politiskt parti och blivit inkluderat i politikens rum.

Regeringen och paramilitära grupper

Inte bara regeringens armé utan även högerextrema paramilitära grupper såsom Colombias förenade självförsvarsstyrkor (AUC) har varit med och krigat emot Colombias gerillor. AUC skapades 1997 på grunderna att den colombianska staten misslyckats att upprätthålla lag och ordning i landet. Gruppen samarbetade nära  den colombianska armén och stred  bland annat mot FARC. Likt sina motståndare finansierades deras aktiviteter (som också bestod av lönnmord, kidnappningar) huvudsakligen genom narkotikahandel. En annan beskrivning är att dessa högerextremistiska grupper bedrev statens ”grymma” arbete, då deras handlingar oftast var långt ifrån humana och landets regering ”slapp” ta ansvar över dessa grymma handlingar.

Colombias regering och dess allierade paramilitära grupper begick en rad grymma krigsbrott under deras kamp emot gerillan, där de fortfarande än idag inte stått till svar för dess grymma handlingar de begått. 

En av de kanske mest uppmärksammade och grymma av händelseförloppen inom konflikten är den så kallade “Falsos Positivos” (Falska Positiva). Under president Álvaro Uribes regering (2002-2010), belönades millitär med extra belöningar i form av högre lön eller extra semester i utbyte mot att de dödade gerillasoldater. Vad som i själva verket hände i akten “Falska Positiva” var att mord begicks på oskyldiga civila av de väpnade styrkorna och paramilitära grupperna för att utge dem som gerillasoldater dödade i strid. 

”Från inbördeskrig till historiskt fredsavtal” 

Fredsavtalet som ägde rum 2016 beskrivs som historiskt ur många avseenden, världen över. I september 2016 – efter 52 år utav konflikt – skrev FARC och Colombias regering på ett fredsavtal. Fredsavtalet innehöll sex olika stycken som bland annat behandlar att FARC ska få möjlighet att agera politiskt, fördelning av mark samt hur gerillans vapen skulle samlas in. Samma år som fredsavtalet slöts fick Colombias dåvarande president Juan Manuel Santos Nobels fredspris. 

Fredsavtalet var historiskt och bringade hopp på många sätt, och är i många avseenden unikt. Konfliktens offer deltog vid förhandlingsborden och bidrog till att genus- och etnicitetsaspekter innefattades. Avtalet skulle borga för att inkludera alla de som drabbats av konflikten och vars rättigheter är centrala för möjligheterna att bygga hållbar fred. Men hur gick det sen?

Om man söker information om Colombia på internet så finner man mycket information om det historiska fredsavtalet, men information om hur det gick sen, hur lägesbilden ser ut efter fredsavtalet, hur rättigheter när det kommer till markägande har fördelats, hur lägesbilden ser ut för de som arbetar med att försvara mänskliga rättigheter ser ut, finner man inte mycket information om.

Trots fredsavtalet 2016, fortsätter Colombia vara ett land där det är väldigt farligt att försvara mänskliga rättigheter i. Faktum är att om man kollar statistik, så har läget förvärrats efter fredsavtalet skrevs under 2016. Under valperioden 2018 registrerades rekordhöga antal angrepp mot människorättsförsvarare i Colombia. Enligt Reporteros Sin Fronteras (Reportar utan gränser) så ökades våldet och antalet mord på människorättsförsvarare under 2018. 155 mord och 805 fall av våld begicks under 2018, vilket var 43,75 % mer än 2017, varav mer än hälften (55,5 %) skulle ha begåtts av eller tillskrivits paramilitära högerextrema grupper. Under 2019 registrerades det enligt förenta nationerna (FN) 108 mord av människorättsförsvarare. Pandemins ankomst och den därav följande sociala distanseringen minskade inte heller attackerna mot människorättsförsvarare, sociala ledare och journalister. Tvärtom, ökade hoten med 10 % under 2020 och två journalister mördades³. 

De som mördats sedan 2016 har en liknande profil då de flesta tidigare mottagit hot som inte undersökts, var reportrar från ursprungs- eller samhällsgrupper och arbetade i regioner där statens skydd varit begränsat. Andra behandlade ämnen som korruption, organiserad brottslighet och politiska agenters kopplingar till narkotikahandel, långt från storstäderna. Freden hänger på en skör tråd i Colombia, trots att fredsprocessen går sakta framåt så har våldet mot samhällsaktivister och minoritetsgrupper ökat efter att fredsavtalet slöts. 

Under min praktik hos La Otra Juventud fick jag möjlighet att intervjua Fabiola León, som skrivit rapporten ”Bajo Riesgo” för Reportrar utan gränser. Där skriver Fabiola om saknaden av mekanismer för att skydda journalister som arbetar för mänskliga rättigheter i Latinamerika. Många arbetar på landsbygden i områden som är isolerade från storstäderna, vilket också visar på avsaknad av fysiskt skydd som aktiv medföljning till exempel, men hon menar också att det finns en stor avsaknad när det kommer till beskydd av personer och dess nära anhöriga för att de ska kunna göra sitt jobb utan att deras anhöriga ska komma till skada. Vidare tillägger Fabiola att den colombianska staten inte tar ansvar över din och dina anhörigas säkerhet om du utför ett arbete där du kan befinna dig i farliga situationer som människorättsförsvarare.

Ett av de stora problemen i Colombia, som också låg till grund för den långvariga väpnade konflikten, är och har varit den ojämlika fördelningen av mark. Markägandet har historiskt koncentrerats till några få mäktiga grupper. Fredsavtalet gäller inte bara mellan staten och FARC-EP. Etniskt definierade grupper deltar aktivt och bidrar till hållbar fred och deras möjligheter till deltagande ökade genom fredsavtalet. 

Utav de 38 200 initiativ till fördelning av mark  som har gjorts sedan fredsavtalet infördes, så har bara sju procent genomförts till förmån av Colombias svarta befolkning.

Ljuset i tunneln 

Historiskt val

Den 19 Juni år 2022 klev Colombia in i historieböckerna ännu en gång, efter över 50 års tid av högerkonservativt liberalt styre, fick Colombia sin första socialistiska regering. Gustavo Petro vann valet med sina 50,4 procent över rösterna mot affärsmannen och miljonären Rodolfo Hernández med sina 47,3 procent av rösterna. Petro lyckades övertala hälften av de colombianska invånarna med sin plan att förvandla ett land med den näst största klyftan mellan rika och fattiga i Latinamerika och plågat av narkotikavåld i flera decennier, enligt den oberoende nyhetssajeten Qcostarica.

”Förändringen består just i att lämna hat bakom sig, i att lämna sekterism bakom sig. Vi vill att Colombia, mitt i dess mångfald, ska vara ett enat land. I vår regering kommer det inte att finnas någon politisk förföljelse av något slag” har den nyblivne presidenten uttryckt sig enligt nehetssajten Qcostarica.

”Steget till försoning är med 50 miljoner colombianer; Det är med alla som vi kommer att gå framåt i försoning, i fred, för att täppa till klyftorna av ojämlikhet”, försäkrade Francia Márquez Francia Elena Márquez Mina som är Gustavos Petros vice president.

Vid sin sida har Gustavo Petro Francia Márquez, som är en colombiansk social ledare, miljöaktivist, människorättsförsvarare, feminist, advokat och politiker. Tillsammans föreslår de att stärka staten för att förbättra hälso- och sjukvårdstjänsterna och universitetsutbildningen, ta in mer skatter från de rika och “avbryta oljeprospekteringen” för att gradvis ge vika för ren energi. Márquez nämner även att de planerar att återuppta fredssamtalen med ELN, den sista fortsatt erkända gerillagruppen i Colombia, som har tillkännagivit sin ”villighet” att återuppta samtalen som begravdes av den avgående presidenten Ivan Duque 2019.

Erfarenheten i Colombia visar att vägen mot fred är en krokig och ofta våldsam väg. I vissa områden har våldet till och med ökat. Men det finns trots allt flera ljuspunkter. Bland dessa kan nämnas de institutionella mekanismerna inom fredsavtalet, bland annat med koppling till rättsväsendet, där ansvariga för massakrer och övergrepp har kunnat ställas inför rätta. Det finns också indikationer på att våldet minskat sedan den nya regeringen tillträdde i augusti 2022. 

I juni 2022 avgjordes ett historiskt val efter den över 50 år långa kampen mot den högextremistiska eliten för ett skifte till en socialistisk regering för första gången i Colombias modernas historia. Valet blev unikt på många sätt, inte minst sagt om man gämnför mot den högerpopulistiska vågen som sker i många delar utav världen. Vägen till ett enat Colombia är och har varit en lång väg kantat med våld och utdragna konflikter, nästan varje person, har antingen själv drabbats, eller har någon i sin familj eller bekantskap som har drabbats på ett eller annat sätt utav de långdragna konflikterna som pågått i decennier i landet. Majoriteten av det colombianska folket vill ha en förändring. De närmaste åren får utvisa om Colombia fortsätter att ta fler steg mot en hållbar fred.  

Av: Tobias Persson

---

Källar:

• ^1,2 Globalis
• ³ Reporteros Sin Fronteras (Reportar utan gränser)