De senaste åren har den svenska regeringen fokuserat alltmer på att utveckla Sverige i en mer miljömässigt hållbar riktning – men hur hållbara är dessa initiativ? Och för vilka är de framtagna? En stor del av denna satsning kretsar kring skogen och det svenska skogsbruket som mestadels sker genom det statliga bolaget Sveaskog. Många av de resurser som används för att marknadsföra Sverige som ett grönt land, såsom skogen eller det “gröna guldet”, är dock missvisande. Det finns dessutom viktiga kopplingar mellan skogsindustrin i Sverige och den pågående kolonialiseringen av Sápmi – ett samband som ofta undanhålls. Den här artikeln belyser sambandet mellan den svenska skogsindustrin och koloniseringen av Sápmi, och lyfter vikten av arbetet för en ökad miljörättvisa.
den svenska miljöpolitiken och skogsavverkningen
Sverige anses vara ett av de ledande länderna i omställningen mot en hållbar utveckling och i strävan efter att uppnå Agenda 2030. Agenda 2030 är de 17 globala mål som ska verka för att skapa en hållbar utveckling och för att ge planeten en bättre framtid. Enligt den här uppfattningen ska Sverige vara en internationell förebild för andra länder, bland annat när det kommer till ekologisk hållbarhet och hållbart brukande och bevarande av skog. Skogen anses stå för många klimatsmarta alternativ för att minska användningen av fossila bränslen. Dessutom menar regeringen att skogsbruket är en värdefull resurs när det kommer till både arbetsmarknaden och den svenska välfärden – fastän bara 2–3% av det svenska BNP:t kommer från skogsindustrin. Enligt regeringen måste hela samhället vara delaktiga i den hållbara utvecklingen, de skriver “alla ska vara med och ingen ska lämnas utanför”. Men är det verkligen så det ser ut i Sverige idag? Sker den “hållbara” utvecklingen på allas lika villkor?
Och hur hållbar är den här omställningen? För att svara på den här frågan är det viktigt att belysa vad som enligt skogsindustrin och regeringen anses som skog. Både kalhyggen (skogsområden som slutavverkats) och plantager (områden med nyodlade träd) räknas med i deras definition av skog, vilket reproducerar en osann bild av Sverige som ett skogsrikt land. Skogen är viktig för klimatet av många anledningar, bland annat då den absorberar koldioxid där den växer. Skogsavverkningen i Sverige sker med löftet om att för varje träd som avverkas av Sveaskog planteras 3 nya, och att detta därför är ett neutralt sätt att utvinna energi. I verkligheten är den skog som då uppstår inte alls lika fördelaktig för klimatet, den är rättare sagt skadlig. Det tar minst 40 år för träden att börja binda koldioxid – desto äldre träd, desto mer effektiv blir den här processen. Kalhyggen avger i stället koldioxid och bidrar på så sätt till att öka växthuseffekten.
Om vi fortsätter att skydda skogen lika lite som vi gör idag och hålla samma snabba takt i att avverka skog kommer all oskyddad skog i Sverige vara borta inom bara ett par decennier. Denna skog har vi i stället ersatt med miljövänliga pappersprodukter och biobränslen, men vad ska det vara bra för när vi inte längre har någon oskyddad skog kvar? Enligt många forskare är skogen absolut nyckeln till att bekämpa klimatförändringar, om vi bevarar den gamla skogen så att den kan binda koldioxid och bevara biologisk mångfald. Vi står nämligen inte bara inför en klimatkris utan även inför en kris i förlorandet av biologisk mångfald, något som skogsavverkningarna ytterligare spär på.
Människor har ofta lätt att förstå förödelsen när media visar nyhetsreportage på brinnande skogar i Kalifornien och Australien och vilka koldioxidutsläpp detta bidrar till. Men däremot är det svårt att förstå att det är precis det som sker när svenska skogsindustrin avverkar och bränner skog i syfte att producera bränsle. Kanske är det just för att skogsindustrin är så bra på att marknadsföra sin industri som miljövänlig, något som kallas greenwashing – såsom idén att skogsavverkning är ett neutralt sätt att utvinna energi. Utöver miljöaspekten har Sveaskog marknadsfört att de genom sitt skogsbruk säkrar renarnas mat, men i själva verket har 71 procent av de lavrika markerna som renarna är beroende av försvunnit. Rennäringen är grundläggande för samisk tradition och kultur och många aktivister samt forskare menar på att skogsavverkningen i Sverige är ett sätt att reproducera den koloniala kontrollen över samerna och Sápmi. Detta på grund av att de större delarna av Sveriges skogar finns i Sápmi – landområdet som omfattar samernas historiska bosättningsområden.
Sveriges kolonialisering av Sápmi, grön kolonialism och miljörättvisa
Under 1600-talet befästes svenska statens kolonialisering av Sápmi, en process som hade varit i gång sedan 1300-talet, mycket på grund av statens vilja att säkra tillgången på resurser i norr. Då det ansågs vara lättare att ta makten över en jordbrukande befolkning, uppmanades svenska nybyggare att flytta till Sápmi (och därmed undantränga samer). Intresset för silver, malm, skogsresurser samt vattenkraft ökade under 1800-talet och industrialismen vilket innebar en intensifiering av kolonialismen och att fler samer tvingades ge upp sina marker. Samernas kultur, språk samt näringar ansågs vara belastningar och samerna skulle bli en del av svenska samhället.
När många hör ordet kolonialism tänker de på kolonialisering som skett långt bort och för länge sen och att Sverige aldrig varit delaktig. Men kolonialismen sker här och nu, i Sverige. En anledning till att människor kanske inte tänker på att det som sker i Sverige faktiskt är kolonialism är för att den svenska staten är bra på att rättfärdiga koloniseringen av Sápmi genom att trycka på att projekt som exempelvis vindkraft har positiv effekt för klimatet och teknologin. Detta kallas grön kolonialism, något som sker när stater och företag motiverar utvinning av naturresurser som klimatstrategier, trots att det hotar samerna eller andra urfolks rättigheter, vilket medför att historiska koloniala förlopp fortskrider.
Trots att 95 procent av statliga skogsinnehav ligger på renbetesmark och trots att skogen förvaltas av urfolk har de lite inflytande. Dessutom har Sverige, trots sin stora andel urfolk, inte ratificerat FN:s urfolkskonvention! Konventionen ger bland annat urfolk rätten att få förhandsinformation, bli tillfrågade och kunna delta i beslutsfattande innan staten ger olika aktörer tillstånd att komma in i deras territorier. En av anledningarna till att Sverige inte ratificerat konvention är antagligen för att det hade försvårat för staten att få tillgång till de resurser som finns i norr.
Kolonialism och grön kolonialism har länge bekämpats av samiska aktivister. Sáminuorra och Fältbiologerna – det samiska ungdomsförbundet och Sveriges största miljöorganisation för unga, har ställt krav på regeringen att; ratificera konventionen, förbjuda avskogning av naturskog, ändra Sveaskogs ägardirektiv och att förbjuda kalhyggen. Förra året startades den sociala rörelsen Skogsupproret som består av både samiska och icke-samiska aktivister och även de har ställt liknande krav till regeringen såsom att; stoppa skogsmissbruket, avkolonialisera Sápmi och demokratisera skogen.
En syn på både miljön och sociala frågor som motsätter sig grön koloniala strukturer är miljörättvisa – i vilket många urfolksrörelser har en ledande roll. Det är ett perspektiv som fokuserar på makt och konflikter och hur de är kopplade till miljön. Genom att arbeta för miljörättvisa fokuserar en också på hur grupper i samhället både genererar miljöproblem och drabbas av dem på olika sätt. Det är då också viktigt att möjliggöra större tillgång till påverkan för fler grupper i processer som har med miljön att göra. Det som gör miljörättvisa extra viktigt är att det breddar synen på klimatfrågor till att inkludera till exempel ekonomisk och politisk omfördelning, samt dekonstruering av både patriarkala, vithets- och koloniala strukturer. För att Sverige ska kunna vara ett föregångsland när det gäller hållbar utveckling är miljörättvisa nödvändigt.
avslutande ord
Sammanfattningsvis är det tydligt att den svenska strategin för att bekämpa klimatförändringar genom skogsbruk inte är hållbart utan snarare bidrar till ökade klimatförändringar. Dessutom sker det svenska skogsbruket på bekostnad av samers leverne samt rättfärdigar och reproducerar det koloniala greppet över Sápmi på en falsk övertygelse om ekologism. Det är tydligt att strategin kring att “alla ska vara med och ingen ska lämnas utanför” inte inkluderar samerna. Svenska staten måste upphöra sin kolonisering av Sápmi och erkänna samerna som ett urfolk. Vidare krävs att vi skyddar den lilla andel naturskog som finns kvar i Sverige idag och som spelar en viktig nyckelfunktion i klimatfrågan – så länge den får vara bevarad.
EN 
SV