Willington Hernández mördades natten den 9 november i år efter ett möte i Junta de acción comunal La Union Peneya, Caqueta, en region i södra Colombia präglad av den beväpnade konflikten och kokaodlingarna. Han var social ledare och ordförande av la Junta från sin by. Han spelade en nyckelroll i identifieringen av FARC-gerillans offer under Juridicción Especial para la Paz (JEP), en domstol som skapades efter fredsavtalet med särskilt fokus på brott som begåtts under konflikten. Den har funktionen att utreda och ställa de aktörer som begått brott under den colombianska väpnade konflikten inför rätta.
Enligt Indepaz har 1277 sociala ledare och människorättsförsvarare, inklusive Willington Hernández, mördats sedan fredsavtalet undertecknades 2016 fram till idag*. Av de har 162 personer mördats i år. De har mördats framför sina familjer eller vänner, i fullt dagsljus, på vägen till jobb eller skola. Några har varit så unga som Kevin Leon, som bara var 16 år när han mördades 2018. Han var ledare för en ungdomsorganisation i Medellín som jobbade med fredliga lösningar på kriget och våldet som fattiga unga lever i, på grund av bristande möjligheter.
Att jobba för fred har alltid varit högt riskabelt i Colombia. Förhoppningarna om att på riktigt kunna förändra landet och en känsla av att landet var på väg mot fred var som starkast efter fredsavtalet 2016. Trots att landet var kraftigt polariserat fanns hopp om att övervinna konflikten för första gången på lång tid. Många kände sig starkare och friare att kunna höja sin röst inför orättvisor, korruption och miljö, särskilt på landsbygden där ursprungsfolk och afro-colombianer började att kräva sina rättigheter av regeringen. Tyvärr krossade verkligheten brutalt alla dessa förväntningar.
Maktvakuumet och den låga implementeringen av fredsavtalet under Duques regering.
Efter att FARC-gerillan försvann från scenen lämnade dem kvar ett stort maktvakuum i de territorium de hade närvarat i. Olika kriminella aktörer konkurrerade då för att förstärka sin ställning i dessa strategiska områden för att kunna ägna sig åt illegala verksamheter och påtvinga sig själva som en lokal auktoritet. Aktörer såsom FARC:s dissidenter, ELN-gerillan, flera olika paramilitära grupper (till ex. Autodefensas Gaitanistas de Colombia och Clan del Golfo) samt drogkarteller har orsakat en ökning av våldet runt Colombia till följd av statens frånvaro och en avsaknad av övergripande åtgärder i enlighet med fredsavtalet. Situationen var invecklad redan från början men den Duques högerpopulistiska regering som valdes 2018 gjorde saken inte lättare.
Duques svaga vilja för att införliva fredsavtalets bestämmelser och det gamla sättet att hantera konflikten, dvs. militarisering av territoriet, har lett till en backlash för fredsprocessen i Colombia. Många värdefulla program införda av fredsavtalet har haft en minimal påverkan. Några exempel av detta är programmet för ersättning av illegala odlingar och programmet för återintegrering av tidigare FARC-medlemmar till samhället. Många har dödats; bönder som inte längre ville odla koka, tidigare FARC-medlemmar som försökte leva ett vanligt liv, sociala ledare som jobbade för utvecklingen i sin by och människorättsförsvarare som kämpade för miljö, urfolksrättigheter eller annan rättslig kamp.
Duques inställning och rådande straffrihet
Regeringens ställning till problematiken avseende sociala ledare och människorättsförvarare har varit minst sagt märklig. De har nekat systematiken i dessa mord och avvisat att det skulle anses vara ett stort problem. FN-rapportören Michel Forst har i sin rapport påpekat att problematiken i Colombia kännetecknas av stigmatisering och kriminalisering av sociala ledare och människorättsförsvarare. I detta avseende har till och med några regeringsföreträdare, som före detta försvarsministern Holmes Trujillo, bidragit till denna negativa företeelse genom att koppla sociala ledare till kriminella grupper, narkotikahandeln och gerillor.
Duques regering har emellertid försökt införa policyer som förstärker sociala ledares och människorättsförvarares integritetsskydd genom Plan de acción oportuna. Denna ”nationella skyddsenhet” har gett hundratals sociala ledare mobiltelefoner, skottsäkra västar och till och med livvakter och pansarfordon. De åtgärder är halvmesyrer som har visat sig vara ineffektiva. När ett hot identifierats ett föreslår tjänstemän sällan åtgärder för att avvärja dem, och det finns inget konkret stöd för sociala ledare och människorättsförsvarare som befinner sig utanför Bogotá. Kriminella upplever att det inte finns några konsekvenser för deras handlingar. Straffriheten är oerhört högt. Ungefär 95 % av alla mord leder inte till något ingripande eller åtal av förövarna. Däremot förvränger Åklagarmyndigheten informationen i syfte att förbättra regeringens statistik om effektiviteten av deras åtgärder. Allt detta har i sin tur utökat misstron till institutionerna ytterligare.
Data och källor
Det finns flera trovärdiga källor som ger konkret information om vilka som mördats, vad de jobbade med, vem den presumtiva straffrättsligt ansvariga är och var det skedde. Det är värdigt att notera att antalet mord eller angrepp mot sociala ledare och människorättsförsvarare skiftar beroende på vilken källa vi tittar på, men alla pekar i samma riktning.
Först och främst finns La Defensoría del Pueblo, den colombianska ombudsmannen som det enda offentliga organ som samlar in uppgifter gällande frågan och har som uppgift att skydda och främja de mänskliga rättigheterna i Colombia. Men kanske mer intressanta är Indepaz och Somos Defensores, två icke-statliga organisationer som publicerar olika rapporter och dokument om situationen för sociala ledare och människorättsförsvarare. Den sistnämnda, Somos Defensores, får ekonomiskt stöd från den svenska biståndsorganisationen Diakonia.
Även de olika FN-rapporterna om Colombia är relevanta. I frågan finns en konkret rapport av FN- särskilda rapportör Michel Forst om situationen för sociala ledare och människorättsförsvarare från 2019.
I följande avsnitt ska jag lyfta fram viktiga data och insikter från reportern La Ceguera 2019 från Somos Defensores. I denna rapport räknas inte enbart mord utan också andra typer av angrepp som hot, attacker, försvinnanden, godtyckliga frihetsberövanden, inledning av talan inför domstol och till och med stöld av information. Organisationen för ett eget register över alla dessa typer av övergrepp som begåtts mot sociala ledare och människorättsförsvarare vilket ger oss ett brett perspektiv av deras situation. Vi ska därför rent allmänt analysera övergreppen under 2019 med några små anmärkningar om data kring mord som skiljer sig åt betydligt.
Från rapporten framgår att övergreppen har ökat 24% sedan 2016. Under 2019 begicks 844 övergrepp, en ökning av 4,8% i jämförelse med 2018. Av de alla övergreppen var de flesta hot (74,4%), 124 mord (14,6%) och en liten andel av godtyckliga frihetsberövanden (3,4%) bland annat.
Vilka är offer?
Vi kan konstatera att alla sociala ledare och människorättsförsvarare inte står inför samma risker för sitt arbete. Under 2019 drabbades först och främst ledare av ursprungsbefolkningen för övergrepp (271 övergrepp), människorättsförsvarare (128), kommunala sociala ledare (91), ledare av lantbruksorganisationer (87), afro-colombianer (66).
Vad gäller mord ser vi att främst ledare av Juntas de Accion Comunal drabbas, vilka är sociala ledare från små byar som vanligtvis jobbar med landsfrågor, fredliga lösningar av konflikten och lokal korruption.
Vem är den straffrättsligt ansvariga?
Av de presumtiva straffrättsligt ansvariga utgör 47% paramilitära strukturer eller grupper, 34,2 % till okända agenter, 13 % FARC dissidenter, 4,2 % från ELN-gerillan och 3,5 % från medlemmar av den offentliga styrkan. Det visar kriminella aktörers roll i den territoriella konflikten och hur de direkt påverkar ledarskaps- och organisationsprocesser i de områden de befinner sig i. De sätter de politiker som passar bäst med sina målsättningar och utesluter all politiska opposition genom våld.
Vad gäller mord kan vi se en oroande tendens. Av samtliga mord har nästan 70% begåtts av okända agenter. En trolig anledning till detta är den naturaliserade praktiken av ”sicariato”, alltså yrkesmördare. Detta skapar ett strategiskt avstånd mellan intellektuella straffrättsligt ansvariga och torpeder som oftast är tillräckligt för att avhålla Åklagarmyndigheten att utreda brottet ordentligt.
Vilka områden?
De regioner där det finns en större intensitet och koncentration av övergrepp är platser där den tidigare FARC-gerillan kontrollerade det sociala, ekonomiska och politiska livet. Dessa områden kännetecknas av historiska landtvister, territoriell kontroll av väpnade grupper (paramilitärer, ELN, FARC och nu FARC-dissidenter) och där de lagliga och illegala ekonomierna har sin verksamhet såsom gruvdrift, vatten, utvinning av icke-förnybara resurser, kokaodlingar samt infrastrukturarbeten som gynnar transnationella företag av varor och tjänster.
Här visar data om övergrepp och mord lika. Av de 32 regioner i Colombia är det 30 regioner som har drabbats men av de har Cauca varit ett särskild utsatt området. Av alla övergrepp skedde 237 i Cauca, där många urfolksgrupper befinner sig, följt av områdena Antioquia (60), Arauca (52), Valle del Cauca (42), Guajira (41), och Chocó (38).
Avslutning
Vi kan konstatera att problematiken har en stor betydelse för demokratin i Colombia. Sociala ledare och människorättsförsvarare utgör det riktiga demokratiska ledarskapet i Colombia. Från sociala ledare som Jorge Solano som kämpar mot korruption på lokal nivå, genom att granska politikernas agerande, till ledare för ursprungsbefolkningar som kräver respekt och skydd av naturen mot utvinningspolitik, precis som Arhuacofolket från Sierra Nevada de Santa Marta gör.
Dessa ledarskap håller de faktiska auktoriteterna i de drabbade områdena på att sålla bort, och i och med det, även demokratin som redan är svag i Colombia. Regeringen har visat sig helt inkompetent i att hantera situationen, man kan undra om det handlar om ren okunnighet eller om det görs med flit, kanske för att gynna dessa de facto auktoriteter. Det vore inte så konstigt efter att ha sett de olika skandaler där Duques regering har kopplats samman med paramilitära grupper och droghandlaren el “El Ñeñe” Hernández.
Straffrihet är ett allvarligt problem och det är brådskande att åtgärda det. Den enda sättet för de sociala ledarna att nå en politisk representation i de lokala myndigheterna är genom att skapa rättvisa och hindra straffriheten. Hot är det första steget i en plan som polisen, Åklagarmyndigheten och domstolar förbiser allt för mycket. Det måste ageras direkt, utredas utförligt och gripa de ansvariga, både personen som ligger bakom och den som utför det. Detta är nyckeln till att lösa problematiken med övergreppen och morden mot sociala ledare och människorättsförsvarare.
Vi får se om nästa års nya regering ger Colombia det som förtjänas, det vill säga en regering som företräder folkets vilja och återställer demokratin.
*siffror senast uppdaterade den 10/12-2021
Källor:
Michel Forst (2019) Report of the Special Rapporteur on the situation of human rights defenders – A/HRC/43/51/Add.1 https://digitallibrary.un.org/record/3850547?ln=en
Indepaz – http://www.indepaz.org.co/
Somos Defensores – https://somosdefensores.org/
By: Johana Rörén Sánchez
EN 
SV