Pandemier, kapitalism och global biopolitik
-Reflektioner från en oförtjänt trygg plats på jorden

Den moraliska grundfrågan i corona-pandemin handlar i slutändan inte så mycket om vad ett människoliv egentligen är värt, utan om vilket människoliv som är värt mest i de globala maktutövanden som bärs upp av det kapitalistiska system vi alla nog väl gjort oss beroende av.

En 15-årige pojke från Yonomamisamhället i Amazonas blir den 9 april enligt den brasilianska associationen för ursprungsfolk APIB den tredje personen från ett ursprungsfolk att mista livet till covid-19 (CNN 2020). FN rapporterar den 19 maj att fallen av covid-19 i Amazonas överstiger 20 000 (2020). El tiempo skriver några dagar tidigare om det katastrofala läget i Leticia, den största staden i “colombianska” Amazonas, där sjukhusen kollapsat och fallen ökar kraftigt (2020). Amazon Watch rapporterar redan i början av maj att COICA (Coordinator of Indigenous Organizations of the Amazon Basin), en paraplyorganisation för ett antal olika urfolksorganisationer, varnar om att viruset hotar över 400 etniska grupper, och de tre miljoner människor som tillhör dem, samtidigt som regeringarnas passivitet är ett faktum (Amazon Watch 2020). COICA initierar The Amazon Emergency Fund för att mobilisera ekonomiska resurser för att kunna stötta Amazonas människor i katastrofen (Amazon Watch 2020). 

När jag uppdaterar mig om situationen i Amazonas, är det från min partners sommarställe – en stor gård i ett vårvarmt Halland. Det diskuteras visserligen huruvida intensivvårdsplatserna i Sverige ska komma att ta slut, och de som jobbar i vården har det oerhört tufft, men jag är inte orolig för min framtid annat än att jag tänker lite mer på döden än vanligt.  Jag läser någonstans: “I heard that we are in the same boat, but it’s not like that. We are in the same storm, but not in the same boat”. Men, jag undrar – är vi verkligen i samma storm då? 

Ursprungsfolk eller urfolk är en kategorisering som endast kommit att bli nödvändig på grund av kolonisering och invasion av territorier (nästan uteslutande av länder i Väst) och efterföljande utnyttjanden av naturresurser och förstörelse av ekosystem. Det vi kallar ursprungsfolk är egentligen människor från många olika delar av världen, som definierar sig med olika kulturer och praktiker, men som förenas i att de har en lång historia av att befolka och bruka marken de bor på. Även om det nog inte finns några helt tillförlitliga siffror på antalet olika ursprungsfolk i Amazonas, är de många – flera uppskattningar talar om omkring 350-400 olika urfolk (se bl.a. COICA 2009; WWF 2020a). Colombias regering har identifierat hela 115 olika ”pueblos nativos” bara i den del av Amazonas som enligt nationalstatslogik tillhör Colombia (Gobierno de Colombia 2019). I Amazonas lever även människor som inte identifierar sig som ursprungsfolk – World Wildlife Fund uppskattar att den totala siffran människor som bor i hela Amazonas är omkring 34 miljoner människor (WWF 2020b). 

Trots diversiteten lever dessa många ursprungsbefolkningar med vissa liknande utmaningar i förhållande till omvärlden, till de regeringar och privata aktörer som på olika sätt gör anspråk på deras marker och resurser. I förhållande till covid-19, menar flera experter att ursprungsbefolkningar som levt mer isolerade från omgivande samhällen riskerar bli mer sjuka av viruset, och verkställande direktör för Amazon Watch, Leila Salazar-López, menar att spridningen av Covid-19 innebär ett hot om folkmord (NBC News 2020). En annan, huvudsaklig, anledning till ursprungsbefolkningarnas särskilda utsatthet inför viruset är den bristande tillgången till adekvat vård. NGO:n Info Amazonias granskning visar att de flesta byar i Amazonas har mellan 200 och 700 km till närmaste intensivvårdsplats, men för vissa byar överstiger avståndet 1000 km. I de flesta lokalsamhällen finns inga respiratorer (Info Amazonia 2020). 

Deicy, reporter för La Otra Juventud – civilsamhällesorganisationer i Bogotá där jag haft min praktik har kontakt med Betty, ledare för las Ticuna och urfolksaktivist, för att tillsammans med sin andra organisation La Colectiva administrera ett stödpaket till las Ticuna och omgärdande samhällen i närheten av Leticia. Jag chattar med Deicy via WhatsApp. Uppgivenheten är stor i de meddelanden från Betty som hon delar med sig av. Förutom att det saknas sjukhusplatser, saknar lokalsamhällena som Betty har kontakt med tillräckligt med skyddsutrustning, hjälpmedel och mediciner. I den “colombianska” delen av Amazonas finns enligt hälsoministeriet Minsaluds register totalt 94 sjukhusplatser, varav 14 bedöms vara ”intermedio”- dvs. med något mer resurser men ändå inte motsvarande intensivvård. Majoriteten av dessa sängar, 77 stycken, inklusive alla som räknas som ”intermedio”, är i privat drift och finns i departementets huvudstad Leticia (Minsalud 2020). Lokalpolitikern Mónica Bocanegra menar också att myndigheterna stängde gränserna för sent (CNN Latinoamérica 2020). 

När COICA i början av maj larmar om regeringars passivitet inför ursprungsorganisationernas situation, gäller det alltså även Colombias regering.  José Diaz Mirabal, generalkoordinator för COICA och tillhörande Wakuenai Kurripaco, lyfter paradoxen om att regeringarna runt Amazonas är snabba nog att hävda sin suveränitet över marken, och således också nyttjandet (och förstörandet) av dess resurser, samtidigt som de fallerar vad gäller att ta ansvar för de människor som bor där (Amazon Watch 2020). Att nationalismen i koppling till Amazonas handlar om kapitalistiska resurser snarare än människoliv tycks tydligt. Men, låt oss vidga perspektiven lite.  

Till just Yanomami, där den 15-årige pojken (som aldrig namnges i media) dog i april, uppges av Instituto Socioambiental (brasilianskt fristående institut som arbetar med social och miljömässig rättvisa) att covid-19 har kommit med illegala guldgrävare som vistas i området (CNN 2020). Frågan är då på vems efterfrågan det grävs guld (och andra tillgångar) i Amazonas regnskogar?

Guldreserverna i Latinamerikanska länder är förhållandevis små sett ur ett globalt perspektiv (OEC 2018a), men trots det är guld en viktig exportvara. I Colombias fall är just värdefulla material, som främst kommer från gruvnäringen, och särskilt just guld som utgör 2,88% av den totala exporten, enligt OEC (The Observatory of Economic Complexity) (2018b). Det är inte helt lätt att hitta data om guldets väg, men enligt en artikel i El Heraldo från 2015 gick då 72% av Colombias guldexport till Schweiz. 

Förutom att i detta fall ha bidragit till virusspridning till lokala samhällen som riskerar drabbas särskilt hårt av viruset, är gruvnäringen tillsammans med bl.a. mineralutvinning, oljeindustri, jordbruk och framför allt storskalig köttindustri bidragande orsak till avskogningen av Amazonas (DN 2020a; DN 2019; Info Amazonia u.å.; Mongabay 2020). Den 15 maj skriver DN dessutom om hur såväl gruvnäringen som skövlingen av Amazonas regnskogar ökar kraftigt mitt i rådande Corona-pandemi, och påminner om hur skövlingen bland annat drivs på av svenska bankers investeringar i olika bolag som direkt eller indirekt bidrar till avskogning, ibland under parollen ”hållbarhetsfonder”, enligt en granskning av Aftonbladet (DN 2020a). Såväl oljeindustrin som jordbruket går liksom gruvnäringen att koppla till Colombias export, då landets absolut största exportkategori är just mineralprodukter, framför allt rå och raffinerad petroleum/olja (38,65% av total export), och även exporten av jordbruksprodukter är betydande. Huvudsaklig destination för Colombias export är Nordamerika och särskilt USA (26,5% av Colombias export går hit), men även flera länder i Asien, övriga Latinamerika och Europa (OEC 2018b). Sveriges import från Colombia uppgick år 2018 till 502 miljoner SEK enligt Regeringskansliet, och då importerade vi främst råvaror, bränsle och kaffe (2020). En majoritet av industriell djuruppfödning i Sverige upprätthålls för övrigt genom foder baserat på soja odlat om inte alltid i Amazonas, så på andra artrika marker i Sydamerika, bland annat brasilianska Cerrado (DN 2019; WWF 2018).

Till saken hör att avskogningen i sig dessutom är en huvudsaklig orsak till utarmningen av den biologiska mångfald som utgör ett skydd mot zoonoser (sjukdomar som överförs mellan arter) (se t.ex. UN Environment 2020; Arturo et al. 2020), däribland det coronavirus som nu hotar de folk som bor i de områden som avskogas.

Samtidigt som Amazonas samhällen alltså redan är tungt belastade och nu står inför en ytterligare utmaning som riskerar deras överlevnad, är det många fler i Colombia som lever i särskild utsatthet inför pandemin och dess verkningar. El Espectador (2020a) skriver i april om Chocó, ett departement i västra Colombia, som då helt saknar intensivvårdsplatser i den publika sjukvården och endast har totalt 27 sängar i den privata. I Chocó är över 60% av befolkningen afro-colombiansk, enligt siffror från DANE, Colombias administrativa enhet för statistik (2019). Andrés Felipe Caicedo, doktorand i juridik på UCLA, skriver i El Espectador den 31 mars: 

”I fråga om hälsa, är det inte någon slump att de platser där koncentrationen av svarta och ursprungsfolk är störst också är de platser där sjukvårdens infrastruktur är sämst och där möjligheten att tillgå sjukvård är minst” (El Espectador 2020b, min markering). 

Pinílla, Ramirez & Gonzalez lyfter i en artikel på Universidad de los Andes blogg att Colombias stora ojämlikhet (Gini-koefficient=0.504), där tillgången till sjukvård, liksom till rinnande vatten, är ojämnt fördelad mellan regionerna och särskilt dålig på landsbygden, i kombination med att många människor i  Colombia redan lever i multidimensionell fattigdom, innebär att virusets utbredning kan få ödesdigra konsekvenser för vissa samhällsgrupper om inte det finns en vilja att agera i linje med problematikens komplexitet (2020). I Latinamerika som helhet spås av Cepal (Comisión Económica para América Latina y el Caribe) en 10% ökning i arbetslöshet, och det uppskattas att den absoluta fattigdomen kommer drabba ytterligare 25 miljoner människor, utöver de 185 miljoner som redan idag lever i sådan fattigdom  (Cepal 2020). 

För att återigen vidga perspektiven lite är det här viktigt att komma ihåg två saker. Först, de globala strukturer av exploatering som påverkar dagens samhälle i Colombia, bl.a. de nutida redan nämnda, men även de historiska och då särskilt koloniseringen av latinamerikanska territorier av europeiska länder (se t.ex. Escobar 2010 om framväxten av radikala sociala rörelser i Latinamerika i kölvattet av koloniseringens effekter; Mahoney (2003) om kolonialismens betydelse för Latinamerikas utveckling och Ochoa Muñoz (2019) för en översikt över feministisk antikolonial teori i det globala Syd). Sedan, även det faktum att Colombia inte är ensamma om att tampas med strukturer som gör människor ojämlika inför viruset. Även i Sverige har vi sett landsbygdskommuner vädja människor att inte resa till deras kommuner i risk att belasta den lokala sjukvården (se t.ex. Aftonbladet 2020a; SVT 2020). Även i Sverige har vi sett hur människor från vissa samhällsgrupper drabbas i större utsträckning, på sätt som inte enbart kan förklaras av tillfälligheter utan måste förstås i ljuset av en ojämlik folkhälsa, en ojämlikhet som har att göra med socio-ekonomiska skillnader och skillnader i livsvillkor (se t.ex. Vårdfokus 2020), något som i sig tenderar samvariera med bl.a. rasifiering (se t.ex. Folkhälsomyndigheten 2019). När det spekulerades i orsakerna till att svensksomalier drabbats särskilt hårt av pandemin såg vi hur bland annat en framstående svensk politiker valde att framhålla aspekter  som analfabetism och bristande kunskap i informationsfrågor och hälsa (se t.ex. Aftonbladet 2020b), antaganden som vittnar om fördomar och blir en påminnelse om de rasistiska strukturer som präglar vårt samhälle. Antagandena utgör också i sig själva en ytterligare stigmatisering av en redan diskriminerad grupp, trots att det mesta i efterhand tyder på att dessa antaganden inte ens har belägg i verkligheten (se t.ex. Vårdfokus 2020; DN 2020b; Skövde Nyheter 2020). Att socioekonomi och livsvillkor hänger ihop med rasifiering – dvs. att klass och rasism samverkar strukturellt – är visserligen något som har betydelse för folkhälsan och som kräver uppmärksamhet i ljuset av corona- men det är inte detsamma som att använda “etniska” förklaringsmodeller för folkhälsoproblem. 

Hur ska vi egentligen förstå oss på dessa globala sammanflätningar och deras lokala effekter? Biopower, biopolitics. Jag har ofta försökt förhålla mig kritisk till Michel Foucaults (se t.ex. Foucault 2002) maktteoretiserande som jag på vissa sätt tycker är ett förkroppsligande av akademins språkliga maktmissbruk och interna beundrande, i all sin otillgänglighet. Men, mitt i pandemin har Foucaults teorier om biomakt känts mer relevanta och aktuella än någonsin. Begreppet talar om det komplexa samspel som finns mellan strukturellt maktutövande (politik, ekonomi, juridik på samhällsnivå) och individers kroppar – liv, livsvillkor, hälsa, frihet. 

Detta komplexa samspel, mellan makt och kropp, har i Foucaults begreppsvärld ofta diskuteras på nationell nivå och fokuserat på statens till synes “omsorgsfulla” institutionella strategier för att forma människan i en ”modern” tid när auktoritära medel inte längre anses ”civiliserade” (se t.ex. Bourgois & Schonberg 2009, s. 18-19). Men, begreppet kan förstås i bredare bemärkelse, både geografiskt och vad gäller vilken typ av maktutövanden som avses, och på så vis ge ett språk för hur makt och kropp binds samman i en global biopolitik. Den globala institutionella sammanflätningen och dess i vissa fall ödesdigra konsekvenser för människors kroppar är nämligen tydlig och långt ifrån ny (kolonisering, slavhandel och trafficking, surrogatmödraskap, adoption, globala handelskedjor där fattigas kroppar slits ut), även om den inte alltid handlat om ens till synes “omsorgsfulla” strategier. Men, kanske är det ändå så att, aldrig tidigare i vår samtid har de globala band som binder världens folk samman aldrig varit så svåra att blunda för som nu, under Covid-19-pandemin?  

Insikten är delvis förvirrande. För, även om möjligheten att följa virusets spridning synliggjort de globala kapitalistiska flödena, kanske bidragit till en större medvetenhet om den globala biopolitiken, verkar den politiska responsen i världen inte agera med denna aspekt i åtanke. På vissa sätt har de nationalistiska greppen tvärtom synts tydligare än någonsin – länder beslagtar leveranser av skyddsmaterial (t.ex. SR 2020a; Aftonbladet 2020c) och vacciner förväntas hållas inom landsgränser eller ges till högstbjudande, snarare än gå till de bäst behövande (t.ex. SR 2020b; Reuters 2020). ”Den svenska corona-strategin” kan få stå som exempel. Motsätter den sig inte, på ett särdeles tydligt sätt, en förståelse för den globala gemenskapen, och det globala ansvaret? Är den kanske en fingervisning om att våra privilegier (vår generellt goda hälsa och sjukvård, vårt stora välstånd – detta som förstås inte gäller alla i det svenska samhället men som är en grundpelare i vår självbild) gör oss dumdristiga och ansvarslösa inför vad smittspridning kan innebära för andra än oss själva? Såväl hemma som på andra platser. 

Väl hemkommen i Sverige från den för tidigt avbrutna praktiken på La Otra Juventud, med en partner i riskgrupp, gör sig medmänniskors inställning till viruset tydlig och jag blir mörkrädd. Det infinner sig en olustig känsla av att många av mina bekanta gått och blivit darwinister – de tycker att Covid-19 är ett helt okej virus eftersom det bara tar gamla och sjuka, ett virus som det nog därför är bäst att få ”överstökat”. Jag skuldbelägger ingen på individnivå för dessa tankeströmningar, och förstår att de i någon mån är en försvarsmekanism, men skräms inför tanken på vad dessa beteenden är en yttring av och vad de kan få för konsekvenser. Har kapitalismens klor borrat ned sig så djupt i vår medmänsklighet, att värdet av de samhällsekonomiska analyserna på makronivå fått fäste i det faktiska mellanmänskliga mötet? På samhällsnivå går det nämligen att förstå behovet av att göra beräkningar, till exempel kring vilka effekter det kan få för barns hälsa och framtid att stänga skolor, och således också acceptera ett beslut om att inte göra det. Men i det mellanmänskliga mötet, hur förstår jag där en medmänniska som tycker att ”Det är okej om jag får och sprider lite smitta, det är ju bara gamla och sjuka som kan dö”. Ja, de gamla och sjuka ja, ”de svaga” med Darwins språk  – de kan vi väl ändå offra? 

Men. Det är ju ett (oförtjänt) privilegium att vara frisk, att vara ”stark”?

Om vi frångår min personliga upplevelse, och sätter ”den svenska corona-strategin” i en global kontext blir rädslan för mörkret än större. Jag frågar mig – oavsett den faktiska globala effekten av Sveriges agerande, dess kliniska betydelse för smittspridningen, är inte ”den svenska strategin” att förstå som en slags illojalitet gentemot den globala gemenskapen, en yttring för hur det svenska privilegiet tillåter politiska beslut, och efterföljande beteenden, är oförstående inför den totala katastrof viruset kan innebära i kontexter ännu längre bort ifrån de våra, trots att dessa är kontexter som vi alltså är tätt sammanlänkade med genom globala kapitalistiska flöden. Vad som än är fallet så kan jag inte undgå att känna att särskilt ansvarslöst känns detta vårt ”svenska sätt” inför en katastrof, som drabbar redan utsatta samhällsgrupper hårdast, i ljuset av att det dessutom tycks vara det stora klimatavtryckets leverne – det som består av överkonsumtion och flygresor, det som många svenskar gör sig skyldiga till – som ligger till grund för att den ökande risken för pandemier är överhängande.  

Jag läser en krönika av Judith Butler om covid-19 och kapitalismens begränsningar (Verso Books 2020). Butler skriver: The imperative to isolate coincides with a new recognition of our global interdependence during the new time and space of pandemic. Vi förväntas isolera oss, samtidigt som virusets framfart är global och inte känner några gränser, och samtidigt som alla människor inte har något hem att isolera, och skydda, sig i. Om fallet USA uttrycker hon sedan något som tycks gälla för många nationella strategier världen över: 

“And the question of who will live and who will die seems to our President as a cost-benefit problem that the markets will decide. Under such conditions, how do we post the question of what consequences this pandemic will have for thinking about equality, global interdependence and our obligations toward one another?“

Alltså: i en kapitalistisk värld där kostnad hela tiden vägs mot nytta, och där tillgång-efterfrågan (och betalningsförmåga/-vilja) på ”marknaden” avgör vem som ska leva eller dö,  hur ska vi ens kunna tala om globalt ansvar? 

Den moraliska grundfrågan i corona-pandemin handlar i slutändan inte så mycket om vad ett människoliv egentligen är värt, utan om vilket människoliv som är värt mest i de globala maktutövanden som bärs upp av det kapitalistiska system vi alla nog väl gjort oss beroende av. 

Acosta, Escobar, Kothari, Salleh & Demaria skriver på opendemocracy.net också om begränsningarna med nuvarande samhällssystem, men med ett mer framåtblickande perspektiv än Butler – de talar om katastrofen och möjligheten: om utsattheten och ojämlikheten inför pandemin, men också om de lärdomar pandemin kommer med, och om den dörr som ställts på glänt, till att förändra hur vi lever – “att korrigera historiska fel: vårt utnyttjande av det världsliga hemmet (planeten), och av marginaliserade samhällen, som befolkas av de människor som kommer lida mest av denna pandemi” (2020). 

En nyckel till förändring, delvis fristående från men också beroende av global solidaritet, handlar om lokal kunskap och social organisering. Acosta, Escobar och kollegor (2020) lyfter behovet av en demokrati som visar förtroende för den djupa lokala kunskapen, och de skriver om betydelsen av de aktivister och tänkare som nu agerar inför pandemins ojämlika effekter, om alla lokala alternativ för hållbart leverne som redan finns men inte alltid synliggörs (se t.ex. vikalpsangam.org; localfutures.org för ett urval). I en annan artikel, från 2010, framhåller Arturo Escobar specifikt att Latinamerika är den enda region i världen där betydande, radikala motståndsrörelser till det kapitalistiska, liberala världssystemet ger sig tillkänna (2010). Deicy från La Otra Juventud och La Colectiva, Betty från las Ticuna, paraplyorganisationen COICA och The Amazon Emergency Fund är bara några av alla exempel på den stora sociala organisering som nu äger rum i Latinamerika. Huruvida de är radikala gentemot rådande system låter jag stå osagt, men de gör hur som helst ett stort och livsnödvändigt arbete vid sidan av nationalstaternas passivitet. 

Man kunde bara önska, att organiseringen nationalstater emellan framstod av samma vigör, i relation till omfånget av de globala nätverken, och att ansvar axlades i relation till makten att förändra. Och, förstås, att globala makthavare tog utgångspunkt i lokal expertis i sina handlingar – för endast då kan vi tala om reell global solidaritet. 

Som en slutnot, något om min egen privilegierade position i denna globala katastrof som varken börjar eller slutar med covid-19-pandemin: vem är egentligen jag, som kan lämna Colombia från en dag till en annan för mitt ”trygga” Sverige? Vem är jag, som har resurser, tid och möjlighet att göra pandemin till ett sådant här tankearbete? För vem skriver jag, för mig själv eller i global solidaritet och för förändringen?

– Amanda Sjöstrand,
praktikant genom praktikantprogrammet på La Otra Juventud.

Stötta gärna:
The Amazon Emergency Fund:
La Colectiva: Instagram och Twitter

Källförteckning